SÖK
MENY
Vi behöver en ny god idé
En resenär ombord på Tallink Silja Symphony kommer att notera att en burk läsk kostar 3,50 euro i caféet. Samma burk kostar 1,49 på Hugo Anderssons lanthandel i Hammarland.
Så ser den affärsmodell ut för färjetrafiken som vi beskrev i gårdagens ledare. Det är inte längre billigare att äta, dricka och handla ombord, och bara marginellt billigare att köpa alkohol. De vinster som färjorna gör på att sälja saker man själva inte betalat moms och accis för, plöjs ner i bunker, underhåll och personal på Östersjöns marina lyxpalats.
Affärsmodellen går alltså inte längre ut på att tjäna pengar på taxfreeförsäljningen eller befrakta gods och resenärer, utan på att erbjuda festligheter för partysugna.
Men hur länge kommer det att locka? Studier visar att de yngre generationerna inte dricker lika mycket som sina föräldrar. Andra studier påstås indikera att nattklubbar får allt svårare med ekonomin, då folk hellre nätdejtar än raggar på krogen. Och hur som helst: de låga alkoholpriserna i Baltikum och på kontinenten gör taxfreen allt vanskligare att alls tjäna pengar på.
Är passagerartrafiken på Ålands hav en koloss på lerfötter?
Det finns, tycks i alla fall finnas, andra sätt att göra business på sjön också, utan taxfreeförsäljning. Både Viking Line och Eckerö Line överlever på rutten Helsingfors-Tallinn, Wasaline har tolv avgångar i veckan mellan Vasa och Umeå och det går åtskilliga båtar mellan Skandinavien och kontinenten.
Rederierna har, vid första påsyn, resonliga invändningar mot dessa iakttagelser: alkoholpriserna i Estland är så låga att priserna ombord ändå lockar mellan Tallinn och Helsingfors, Wasaline kostar mera och färjorna ner till kontinenten är, som Viking-vd Jan Hanses sade i Nyans granskning av frågan tidigare i vår, ”helt andra fartyg än de som vi kör.”
Samtidigt: den som reser med Viking XPRS till Tallinn noterar snart nog att spritbutiken är liten och trång och inte verkar vara särskilt central för lönsamheten. Och 145 euro med Wasaline för två personer med bil från Umeå till Vasa kan väl inte direkt sägas vara rena rånet: samma resa mellan Åbo och Stockholm är blott åtta (8) euro billigare hos Viking.
Nej, snarare är det nog Jan Hanses som snuddar vid sanningen med sitt påpekande om att färjorna ner till kontinenten är av en mycket enklare sort. Men det är antagligen inte en sanning han vill göra ålänningarna alltför uppmärksamma på just nu.
För då kommer de kanske att tänka på Rosella, förlåt, m/s Anemos.
Det hade kunnat gå annorlunda. År 2007 beställde trots allt Viking Line fartyget Viking ADCC, specialanpassat för att frakta 1 500 passagerare mellan Mariehamn och Kapellskär i 22 knops hastighet på två timmar blankt. Men det spanska varvet tövlade och av det hela blev intet: ”Ålfen” ersattes istället med ”Rolfen” och ungefär där verkar luften helt gått ur hela Viking Line beträffande kortrutten. Inga fler nybeställningar, ingen marknadsföring riktad mot kortkryssningsresenärer à la Eckerölinjen, inget nytänkande över huvud taget. Man harvade vidare med en överårig, förorenande färja helt fel för rutten tills man fick ett guldpris för henne och kunde sätta lapp på luckan för hela verksamheten. End of story. Nu är det Grace och Glory som gäller, på en rutt där kryssningsresenärerna har hela tio minuter på sig att vinka till Mariehamn från terminalens skyways, medan de byter båt.
Det måste tyvärr sägas att detta vägval är rätt typiskt för det rest-Viking Line som återstår efter Slites och Sallys konkurser. I många år har det viskats på Åland om de hårda, hänsynslösa nyporna på det forna SF Line: historierna är legio om toppstyrning, gemen personalpolitik och allmän dumsnålhet. Och även om man väljer att inte sätta sin tilltro till vad (möjligen av privata skäl missnöjda) före detta anställda säger finns det ett tydligt mönster i hur skutan styrts. Den Gyllene Regeln har trots allt varit: ”Dividenden framför allt”.
Kanske hade det varit bättre att investera långsiktigt och i tid köpt en miljövänligare variant av Viking ADCC, i stället för att hälla mer pängar i redan välfyllda fickor?
En hädisk tanke slår kanske här en och annan läsare: om nu rederierna ska tjäna multum på ett skatteundantag som så svårt plågar hela Åland, borde de inte i alla fall åläggas någon form av lokal trafikplikt på kortrutten?
Finns det ett liv efter taxfreen, frågade vi igår. Svaret blir: kanske. Men i såna fall med enklare färjor, utan rumänska akrobattrupper i glittrande nattklubbar i tre plan, och kanske med mer finländskt statsstöd för att få allt att gå runt.
Redarna hotar med en förfinskad, militariserad apokalyps om vi ifrågasätter deras ranka affärsmodell. Mådä. Men det är trots allt ett faktum att vi hade hembygdsrätt och demilitarisering långt innan Eklund och Rundberg gick runt i gårdarna med sin goda idé.
Visst, man kan inte vrida klockan tillbaka. Men en sak är säker: den tickar allt mer hotfullt för rederierna – och i förlängningen för oss alla.
Vi behöver en ny god idé.
