SÖK
MENY
Vi behöver en större påk
Klockan 10.47 en stillsam fredag i juli kom plötsligt beskedet som med all sannolikhet blir en slutpunkt för försöken att revidera självstyrelselagen: Anna-Maja Henriksson (SFP) klev av som Ålandsminister och kysste hela förnyelseprocessen ajöss. Varför? Och vad händer nu?
Det gick inte att ta miste på tonen i pressmeddelandet som gick ut i fredags förmiddag, och som förkunnade att Svenska folkpartiets ordförande, justitieminister Anna-Maja Henriksson, abrupt överlåter ansvaret för Ålandsfrågorna till ministern för nordiskt samarbete och jämställdhet Thomas Blomqvist (SFP).
”Min målsättning var att få arbetet med förnyelsen av självstyrelselagen så långt, att propositionen kunde godkännas av statsrådet och landskapsregeringen och sändas till riksdagen före hösten. Nu kommer detta inte att ske. Jag har föreslagit att tillsätta en arbetsgrupp för de frågor i självstyrelsereformen kring vilka det ännu inte rått enighet mellan Finlands regering och Åland. Nu visade det sig, att detta inte var tillräckligt för Åland, utan man ville sätta hela reformen till en ny arbetsgrupp”, skriver Henriksson ampert i meddelandet.
Hon fortsätter sedan:
”Finland går mot riksdagsval nästa vår, processen med Nato-medlemskapet kräver tid och slutspurten för att förverkliga de delar av regeringsprogrammet som ännu inte är gjorda kräver likaså sitt. Som partiordförande och justitieminister har jag redan händerna fulla med detta.”
Undertexten är tydlig:
”Näe. Nu ger jag f-n i det här.”
Diskussionerna lär bli långa kring vems felet är till denna kollaps. Kanske ingens – det har trots allt rört sig om svåra och känsliga frågor som i någon bemärkelse möjligen inte är politiskt lösbara alls. Som: Vilken lag vinner, grundlagen eller självstyrelselagen? Ska kollektivavtal på finska inte gälla på Åland utan svensk översättning? Bör JO:s och JK:s roll skrivas in i självstyrelselagen, och vad betyder sedan det för rikets makt över landskapet? Trixigt.
Men det betyder inte att fingrar inte kommer att pekas. Att väggen har kommit emot har alla med en kalender på bordet vetat länge: det är val i Finland i april nästa år. Datumet 16 november har länge sagts vara den sista dagen för en proposition att läggas fram. Ur det perspektivet kunde det hävdas att ålänningarna borde ha gått med på Henrikssons förslag att stadfästa alla de lätta ändringarna man redan kommit överens om nu, och skjuta upp de svåra bitarna till en ny arbetsgrupp nästa mandat-period.
Å andra sidan är det lätt att höra den skeptiska åländska responsen på det utspelet:
”Jo JUST det!”.
Ingen skulle väl förhandla bort det enkla först och bli sittande med det svåra till sist – man gör sig ju de facto av med viktiga förhandlingskort. Och hur som helst: det åländska kravet på en ny arbetsgrupp med en oberoende ordförande var inte nytt. Varför låtsas som att det kom plötsligt? Henriksson förtjänar kritik för sin hantering av frågan.
Historiskt sett har det visat sig att Åland fått ett ord med i laget när man haft något reellt att byta med. Som i fallet med EU-medlemskapet och skattegränsen, eller klumpsumman och vårdreformen häromåret. Det klassiska rådet vad beträffar förhandlingsteknik lyder som bekant: ”Tala vänligt och ha en stor knölpåk i handen.” Åland hade ingen påk den här gången, kanske var det därför det som det gick.
Ingen kan dock beskylla den nuvarande landskapsregeringen för att ha talat särskilt vänligt de senaste åren. Förvaltningschefen John Eriksson och lantrådet Veronica Thörnroos turades om att ondgöra sig över fastlandets brist på lyhördhet under pandemin i ordalag som nog skar i ministerietjänstemännens öron. Och vicelantrådet Harry Janssons (C) tonläge har rent generellt många gånger tangerat det arroganta. Det viskas för övrigt i korridorerna att det slutligen kan ha varit just Janssons sätt att kommunicera som till sist blev droppen för Anna-Maja Henriksson. Det behöver utredas mera.
Men det kan förstås inte – får förstås inte – handla om personkemi på de här höjderna. Sanningen är antagligen helt enkelt att Åland inte fick det Åland ville ha och satte klackarna i backen, tills Ålandsministern tröttnade på att dra. En förhandlingstaktik på åsnenivå måhända. Men åsnor är kloka, sega och långlivade djur.
Så vad händer nu? Allt beror nog på den nye Ålandsministern Thomas Blomqvists diplomatiska förmåga och ambitioner – samt på utgången av valet nästa år. Men då som nu blir antagligen lärdomen: Åland behöver en större knölpåk.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
