SÖK
MENY
Vi maler ned ekosystemet med strömmingsfisket
Strömmingen är navet i Östersjöns ekosystem. Men synen på den skiljer sig kraftigt åt mellan Finland och Sverige. Särskilt huruvida det industriella trålfisket ska tillåtas ta nio av tio fiskar och göra fodermjöl av det. Det är dags för Östersjöländerna att enas på riktigt.
Världens vanligaste ryggradsdjur är ovanligt på tallriken i dag. Likt torsken har strömmingen gått från billig vardagsmat till något som krögare erbjuder exklusivt.
Dioxinhalterna i fisken har förstås gjort att vi inte äter den som förr. Men det är ändå provocerande att över 90 procent av den fiskade strömmingen och vassbuken i Östersjön och Bottenviken tas av den industriella trålningen och blir fiskmjöl. Huvudargumentet är att fiskodlingarna i Finland är beroende av det protein man får ut av strömmingen, som i slutändan ger ännu mer fisk – samtidigt som dioxinet renas. Resten är ren handelspolitik. Enorma mängder försvinner till foderfabriker i Polen, Norge, Danmark och den svenska västkusten.
I oktober sätts kvoterna för 2025. Vi har redan fått en föraning om vart Internationella havsforskningsrådet, ICES, tänker gå, genom att förorda mer än en fördubbling av kvoterna (136 procent eller mer) i centrala Östersjön. Det är den så kallade MSY-förvaltningen, att maximera fångsten i ton biomassa utan hänsyn till storleken på fisken och dess reproduktionsförmåga, som råder. En felbedömning, en underskattning av reproduktionen 2022, ligger till grund för den ökade kvoten.
Det bör vara mer värt att ha strömmingen kvar i vattnet, än att bara hålla den nedtryckt på marginalen till hållbarhet.
Förutom vänner av traditionell husmanskost går den hem som lunch hos andra fiskar, fåglar och inte minst säl. Den sistnämnda är i sig ett bekymmer då den helst tar de största exemplaren som är viktigast för reproduktionen. Men vi har haft stora parallella bestånd av säl och strömming förr.
Starkast bidragande till 2024 års kvoter var Finland. Den finska ståndpunkten gick hårt mot EU:s utgångsförslag att ha noll-kvot för strömmingen. Åland satt med vid förhandlingarna i form av dåvarande närings- och fiskeriministern Fredrik Karlström (M). Han berättar att den rutinerade finske chefsförhandlaren Orian Bondestam höll en imponerande taktpinne och fick med sig ett passivt Sverige att gå emot utgångsrekommendationen.
Debatten kring just strömmingen skiljer sig avsevärt mellan Finland och Sverige. I Finland ligger ett stort fokus på hotet mot fiskenäringen medan forskning kring fiskbestånd och havsmiljö får ett betydligt större utrymme i Sverige. Inte bara på politisk nivå, utan även hos Världsnaturfonden på respektive nationell nivå, skiljer sig både tongångar och rekommendationer åt om vad som är hotat eller inte.
Den näringslivspolitiska lobbyingen är omfattande. ICES resonemang och rekommendationer används lite som det passar – och det finns goda skäl att ifrågasatta hur rekommendationerna baseras.
Den svenska EU-parlamentarikern och tidigare miljöpartiledaren Isabella Lövin pekar bland annat på hur larmen för torsken ignorerades när ICES gav sina rekommendationer – tills att ICES till slut meddelade att man hade för lite data för att kunna säga något över huvud taget.
Hon menar att strömmingen snart också är där.
Den viktiga statistiken från trålfiskarna är inte att lita på. Felrapporteringen har under flera år visat sig vara omfattande. Det senaste decenniet följde yrkesfiskets inrapporterade fångster i centrala Östersjön de tilldelade kvoterna nästan slaviskt. Problemet är att trålfisket efter strömming och vassbuk är ett blandfiske där båda sorterna betalar lika bra när de går till fiskmjöl. När strömmingskvoten går ned så minskar passande nog också den rapporterade andelen strömming i trålen, dock har lika många trålhalningar gjorts.
Om fångsten inte speglar kvoterna så blir den ena arten begränsande då yrkesfiskaren tvingas sluta fiska innan den fyllt den totala kvoten. Incitamentet för att bokföra strömming som vassbuk eller vice versa ökar ju sämre verkligheten stämmer med kvoterna.
Återkommande kontroller har visat på enorma avvikelser – i våras upp till 2 000 procent – som kan klassas som rent fusk. Polska och svenska trålare har varit de största syndarna.
Strömmingskvoten i Östersjön är 2024 den lägsta någonsin och speglar enligt expertisen en mer verklighetstrogen fångstandel i trålen de senaste åren.
Man kan uppehålla sig vid varför man i Finland anser strömmingen riklig vid kustvattnen medan man anser den utfiskad på den svenska sidan. Vattenmiljö, tillgång på föda och eventuella rovdjur spelar förstås roll. Men för att veta så mycket om Östersjön så vet forskningen märkligt lite om just strömmingens liv och rörelser.
Vi vet dock tillräckligt mycket för att veta att hela bestånd tas upp av en enda trålare. Datumbegränsningarna som införts för att skydda fisken under lekperioden är knappast tillräckligt – och att flytta ut trålningsgränsen från kusterna riskerar att bli verkningslöst eftersom den endast gäller nationellt. En danskregistrerad trålare kan utnyttja byteshandeln inom EU:s fiskevatten och gå närmare kusten.
Här måste det till en ny samsyn, likvärdiga utgångspunkter och hårdare sanktioner för trålfisket.
Man behöver inte vara miljöaktivist för att se problemet. Som nybliven ordförande i Östersjökonferensen BSPC kan till exempel Åland ta initiativ till samordning i frågan.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
