SÖK
MENY
Vi på Åland är bland de friaste som finns
Åland i oktober är ett ganska lugnt ställe. Det andas koncentration och återhämtning, tystnad över kallare vatten.
För oss som har privilegiet att bo här är det nu livet är som vanligast. Vi jobbar, vi vardagsälskar våra barn, vi börjar sticka sockor och träna på gym. Om vi lyfter blicken något kanske vi åker till Ikea över dagen, eller kollar på sista minuten-solresor.
Denna stilla vardag vi lever i är en oerhörd, sällsynt raritet i världen. Vi ser inte det, eftersom våra grannar i öst och väst är nästan, nästan lika privilegierade ekonomiskt och socialt.
Ute i världen, läser vi, svälter barn ihjäl bara kilometer från hur mycket mat som helst. Mellan barnen och det som kunde hålla dem vid liv finns en gräns, och den gränsen bevakas av soldater på bägge sidor om murar och stängsel.
Vapnen de bär blänker, väloljade, tunga, med axelremmar som skaver mot axeln. Under uniformerna klappar vanliga pojkhjärtan som längtar hem, som hellre skulle sitta på trappan utanför huset och lyssna på musik och dricka öl.
Kvinnorna med barnen som svälter säljer allt de har, också sig själva, sin värdighet, sina kroppar. Ibland till pojksoldaterna som längtar hem. Ibland till vapenhandlarna som sålde de väloljade tunga gevären. Ibland till dem som äger vapenhandlarna. Ibland till dem som byggde murarna, som stängde in maten, som i luftkonditionerade rum diskuterar hur makten ska fördelas om maten de svältande barnen behöver tillåts sippra över gränsen i väl kontrollerat bistånd.
Vad är det för ställen jag pratar om? Alla, och inget.
Så ser världen ut där man har säkerhetspolitik.
På Åland har vi demilitarisering. Jag vill inte säga att det är bara demilitariseringen som håller oss säkra. Det finns säkert saker att säga om förändringen av vapensystem, geopolitik och finländsk försvarsmakt.
Det fantastiska med demilitariseringen är att den befriar människan från behovet att skydda sig mot potentiella och påhittade faror. Vi kan inte och får inte bry oss om soldaterna och vapnen. Vår vardag består i vår vardag. Våra rädslor och vår oro handlar om det som är viktigt, om jobben, skolan, vägbygget utanför huset. Ingen pojksoldat med tungt vapen över axeln kommer och säger till oss vart vi får och inte får gå, så vi får tänka själva.
Vi är fria från den militära utvägen att lösa våra problem, så vi grälar oförtrutet i flera år innan vi fattar stora beslut.
Där ute i den andra världen finns alltid möjligheten. Med den militära möjligheten kommer det militära hotet. Med hotet kommer rädslan. Med rädslan kommer behovet att skydda sig. Med självförsvaret växer hotet.
Jag tycker att vi på Åland borde vara föremål för närgångna studier av beteendevetare och sociologer som kunde undersöka vad som händer med människor som måste släppa alla tankar på militärt övervåld och militärt skydd. Jag vill veta vad som händer med ett samhälle som bara gör sitt och inte skadar någon annan, och som per definition saknar möjlighet att som samhälle utöva våld mot ett annat samhälle.
Visst kan man tycka att vi står här som idioter på våra holmar, med blottade strupar och utan missiler. Å andra sidan: är inte vi demilitariserade ålänningar bland de friaste människor som finns? Ingen axelrem skaver mot våra axlar, ingen riktar ett vapen mot våra ansikten. Ingen kräver av oss att döda i någon annans namn.
