Nya Åland fyller 40 år i år och bjuder under sommaren och hösten på gästledare av tidigare medarbetare. Först ut är Rolf-Lennart “Roffe” Witting, en av de journalister som sparkades från tidningen Åland i maj 1981 och som sedan utgjorde stommen för nystartade tidningens, Nya Ålands, redaktion. Witting var Nyans chefredaktör under flera perioder.
Åsikterna i gästledarna är skribentens egna.

Otroligt att det nu har gått hela 40 år sedan det som kallades ”tidningskrisen”, det som blev startskottet för Nya Åland.Det är mer än halva min livstid, och innebär samtidigt att väldigt många av dagens ålänningar – i praktiken alla under 55 år – inte har någon personlig erfarenhet av det tidvis hätska debattklimatet kring den nya tidningen Läsarägda Nya Åland.

Vi journalister som med vår proteststrejk på tidningen Åland ofrivilligt skapade förutsättningarna för detta visste att det egentligen var ett dödsdömt projekt att starta en ny tidning med ett så begränsat befolkningsunderlag. Ändå kändes det som att vi skulle komma att ångra oss hela livet ifall vi inte gjorde ett ärligt försök. När chefredaktören Hasse Svensson en sen eftermiddag ställdes inför ultimatumet att bli sparkad, om han inte säger upp sig före klockan 9 följande morgon, hade styrelsen räknat med att jag skulle ta över som tf chefredaktör och ansvarig utgivare. För mig var det i det läget uteslutet.

I dag, på Självstyrelsedagen och exakt 40 år efter det första provnumrets bedrövliga trycksvärta, har vi inte behövt ångra oss. Vi strejkande journalister som valde att löpa linan ut har tvärtom all anledning att vara stolta för att vi skapade utrymme för bredare debatt.

När Ålandsbankens chefdirektör och landstingets tidigare talman Thorvald Eriksson, under den pågående strejken på tidningen Åland, tillträdde som tidningsbolagets nya styrelseordförande blev det uppenbart för alla att Ålands politiska och ekonomiska maktelit ville ta kontroll också över opinionsbildningen. Kampen handlade då inte längre ”bara” om tidningsägarfamiljen Sundbloms försök att behålla ÅTT:s annonsmonopol. Affärs- och köpmannakretsar stod nämligen i beråd att starta den nya tidningen Ålandspressen.

Thorvald Eriksson ville som politiker fungera som en ”kyrkstöt” för en radikal antifin(länd)sk självstyrelsepolitik. Nya Ålands linje kom däremot att, bland annat, handla om jämställdhet mellan könen och att stå för en öppen attityd gentemot inflyttade – också de från öster. Visst var vi ibland onödigt tuffa under de 17 år jag jobbade på Nya Åland fram till den 1 september 1998. Men nog är jag besviken att det inte grävts ännu djupare i den ytterst skickligt genomförda röstningskuppen på Ömsens stämma och vilka bakgrundskrafter som egentligen höll i trådarna.

Som gästskribent måste jag väga mina ord, men min övertygelse är att det bakom upplägget finns exakt samma ideologiska antifinländskhet – för att inte säga antifinlandssvenskhet – som för 40 år sedan. Jag tycker att det var ytterst olyckligt för det åländska samhället när Ömsen, i början på detta årtusende, övergav sin fina policy att tjäna samhället och fungera i samhällets och näringslivets tjänst utan att själv försöka påverka. I det lilla åländska samhället finns det stor risk för intressekonflikter. Om exempelvis Ömsens högsta chef sitter som styrelseordförande i ledande åländska företag blir det i praktiken omöjligt för försäkringsbolagets lägre chefer att hävda Ömsens intressen, när motparten har försäkringsbolagets högsta chef i ryggen. Då kan det lätt bli så att miljonerna rullar i stora aktieägares fickor, medan Ömsen tvingas snåla med hundralappar för hem- och bilförsäkringar.

Enligt tidens anda och EU:s stränga hygienkrav ska det mesta numera förpackas i skyddande atmosfär. Men jag tycker att en lokaltidning förlorar mycket av sin själ om den inte sätter saker och personer i ett sammanhang, till exempel inte publicerar namn på den som omkommer i en olycka (såklart efter att de närmast anhöriga informerats). Jag vill inte tvingas gå in på Facebook för att få veta vad som verkligen händer i vårt samhälle.

Utan att nämna namn vill jag därför passa på att ge landets statsminister en liten känga för hanteringen av affären med tjänstebostaden Villa Bjälbos frukostpengar. Den hårdaste kritiken drabbar ändå statsrådets (regeringens) kansli, som systematiskt läckt ut uppgifter som är positiva för statsministern. Däremot har kansliet upprepade gånger gjort fel genom att vägra lämna ut ”känsliga” uppgifter, som enligt lag är offentliga.

Samma tendens, att myndigheter och tjänstemän fungerar som politikers PR-byrå, finns också på Åland. När Sverige nyligen meddelade om lättnader i landets inreserestriktioner var landskapsregeringen kvick med att sända ut ett pressmeddelande om att åländska ministrar minsann redan vid två tillfällen hade kontaktat svenska regeringen om saken. Inte undra på att svenskarna var snabba med att komma till beslut. Fattas bara annat när inrikesministern Mikael Dambergs far Nils-Gösta har varit Sveriges generalkonsul i Mariehamn, vilket dock hovsamt inte nämndes i utskicket.

Rolf-Lennart Witting

Mer läsning

Här hittar du helgens digitala korsord

Ladda ner Nya Åland-appen och läs vår digitala budgettidning

Fototävling inför halloween – vinn presentkort med din pyntade pumpa