SÖK
MENY
Vicepresidenternas år i USA
Frågan är om det politiska läget i USA någonsin varit så oförutsägbart och instabilt som nu. Vad bär det kommande, avgörande, året med sig för amerikanerna – och för resten av världen?
Det är mycket nu. Knappt hade den arme detroniserade Joe Biden försvunnit ut i kulisserna förrän vicepresidenten Kamala Harris gjorde sin entré (Time Magazine hade just denna tablå på omslaget till sitt senaste nummer) till en överraskande stor och samstämmig hyllningskör från Demokraternas läger. Det är dock inte säkert att de tror så mycket på hennes chanser i höst som att de tänker på hennes pängar – hon ärver en krigskassa på mer än 100 miljoner dollar. Ska någon kunna utmana henne som kandidat? Inget är ju ännu säkert innan nomineringen sker på konventet i augusti.
En stor fråga i sammanhanget är dock vem hon sedan kunde tänkas välja som sin vicepresidentkandidat, för Biden lämnar ett jättelikt, livshotande hål efter sig i den kommande kampanjstrategin för Harris, bördig som han var Pennsylvania och det kritiska amerikanska rostbältet. Vinner man inte en majoritet av delstaterna där – Illinois, Indiana, Michigan, Missouri, New York, Ohio, Pennsylvania, West Virginia och Wisconsin – är man illa ute som politiker. Kamala Harris, en svart kvinna, är MYCKET illa ute utan den förankringen. Man kan nog anta att hennes running mate blir en vit man från någon av dessa delstater.
Men visst var det nödvändigt att Biden drog sig tillbaka. De senaste veckorna har varit som en dålig tripp på syra tillbaka till 1984, då Ronald Reagan visade uppenbara tecken på demens men ändå propsade på att ställa upp för omval. Följden den gången blev en andra halvlek i Vita Huset där hustrun Nancy styrde med hjälp av astrologer, och tokdårar i administrationen sålde vapen till Iran och knark till frihetsrörelser i Centralamerika.
Det slipper vi nu. Istället är det år 1968 som seglar upp som ny hotbild, särskilt om partiet bestämmer sig för att vänta med nomineringen och hålla ett så kallat öppet konvent i augusti, där Harris kan utmanas av andra. För det var vad som hände för 56 år sedan, när demokraterna, då som nu just i Chicago, sprack inför öppen ridå. Olika hatiska fraktioner röstade gång på gång för och emot ett antal opportunistiska presidentkandidater, efter att den sittande presidenten (Lyndon Johnson) fått nog och dragit sig ur. På gatorna rasade samtidigt kravaller, kända politiker (Robert Kennedy) och aktivister (Martin Luther King, Jr.) mördades tills vicepresidenten Hubert Humphrey till sist kröntes, bara för att sedan förlora stort mot Richard Nixon ett par månader senare.
Inte en trevlig nostalgitripp för Demokraterna. Nuet bjuder dem dessutom på flera återbesök från 1968, på tal om just vicepresidenter.
För visst är det en inkarnation av Nixon som nu står där vid Trumps sida: James David Vance, blott 39 år gammal, juniorsenator från Pennsylvania, med iskalla ögon och en stor stor oplockad gås med hela världen. Precis som Nixon är han född urfattig och är okarismatisk men full av det där märkliga hatet som klassklättrare aldrig tycks kunna lämna bakom sig och som Trumps väljare får sin näring av.
Möjligen kommer J.D. Vances uppdykande på den politiska scenen av framtidens historiker utses till det viktigaste som hänt den amerikanske politiken sedan Bill Clintons debut 1992.
För Vance är smart, artikulerad, samvetslös och obarmhärtig. Att ultraopportunistiskt rätta in sig i Trumps stormtruppsled gav honom få nya fiender och 2028 är den republikanska tronen hans. Allt han behöver göra de närmaste fyra åren om han och Trump blir valda är att bida sin tid, bygga sin organisation och odla bilden av sig själv som Den Arbetande Vite Mannens Sista Hopp. Det är vicepresidenternas år i USA, den saken är klar.
Vance bör inte underskattas; mannen är som en vandrande Bruce Springsteenlåt, full av bittra berättelser om rostbältets nedlagda fabriker och opiodmissbrukande hopplösa hillbillies som aldrig fått en chans för att Wall Street importerat miljarders med jobbstjälande mexikaner och höjt bensinpriset i maskopi med alla elitistiska jävlar som kör fancy elbilar och demonstrerar för Hamas och envisas med att tjafsa om feminism och Black Lives Matter och och och nog fan snodde de valet 2020 och Gud beskyddade Trump och och (osv osv) …
Vance kan sjunga den sången betydligt bättre än Springsteen (som, för tydlighetens skull, är hängiven Demokrat) och risken är överhängande att han kommer att bli kvar på scenen länge länge för att framföra denna melodi.
Men först måste han och Trump vinna valet, vilket inte är lika säkert att de gör längre. Från europeisk horisont är det därför viktigt att Demokraternas urvalsprocess vaskar fram en så stark kandidat som möjligt. Segrar Trump/Vance är det inte bara Ukraina som får kyssa sin suveränitet ajöss, för Vance omfattar Trumps Putinvurm.
Och om vi ska försöka klämma in lite positiva spaningar mot slutet, så kan detta på sikt innebära att Europa tills sist börjar sköta sitt eget försvar, efter att presidenterna Trump och sedan Vance gjort slut på Nato. Men det innebär onekligen att vår trygga vrå i världen plötsligt blir en betydligt otryggare frontlinje i ett nytt, globalt spänningsfält.
Jo, det är mycket nu. Och mer ska komma, snart.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
