SÖK
MENY
Visselblåsarlagen är bra – men den räcker inte
Den kommande lagen som skyddar visselblåsare är ett bra steg på vägen.Men det räcker inte. För visselblåsarlagen är anpassad till EU-nivå och tar ganska lite hänsyn till lokala förhållanden.Vad vi behöver, vid sidan av visselblåsarlagen, är ett meddelarskydd enligt svensk modell.
I höst ska Ålands lagting behandla den nya visselblåsarlagen. Den ska skydda människor som anonymt vill berätta om oegentligheter i verksamheter som helt eller delvis finansieras av skattemedel. Ursprunget är ett EU-direktiv som kräver att varje medlemsland ska ha en viss nivå av visselblåsarskydd, lagen fokuserar därför på breda områden som offentlig upphandling, finansiella tjänster, penningtvätt, produkt- och transportsäkerhet, kärnsäkerhet, folkhälsa samt konsument- och dataskydd.
Förslaget är att lagtinget antar den som en så kallad blankettlag (alltså i allt väsentligt samma lag som i riket). Från åländskt håll vill man också att lagen omfattar även de myndigheterna som inte finansieras med EU-medel.
I praktiken är det, enligt lagförslaget, ett krav på Ålands landskapsregering, Mariehamns stad, Kommunernas socialtjänst, Ålands hälso- och sjukvård, Oasen, Södra Ålands högstadiedistrikt, Ålands gymnasium, Ålands polismyndighet, Fastighetsverket, Posten och Paf att inrätta interna rapporteringskanaler för de som vill vittna om oegentligheter på arbetsplatsen.
Speciellt två saker i lagen är välkomna: förbudet mot bestraffning och den tydliga skrivelsen som klargör vem som äger bevisbördan om en tvist skulle uppstå.
Rädsla för repressalier från arbetsgivaren är den vanligaste orsaken att människor avstår från att vittna om oegentligheter. Den här lagen förbjuder uttryckligen det. Bestraffningar som omfattas är till exempel att få sparken, bli avstängd, tappa befordringsmöjligheter, utsättas för ekonomiska sanktioner, omplacering eller diskriminering.
Lagen inkluderar också indirekta straff mot till exempel uppgiftslämnarens familjemedlemmar.
Den andra huvudpoängen är att det inte är den utsatta som behöver bevisa att repressalier har förekommit, utan ansvaret ligger på arbetsgivaren.
Allt det här är förstås väldigt välkommet. Lagen stärker visselblåsarnas ställning och sänker tröskeln att berätta om saker som inte går rätt till. Att kanalen för själva uppgiftslämnandet hålls separat från arbetsplatsen – på Åland föreslås Landskapsrevisionen bli mottagare – är också en grundförutsättning för att folk ska våga använda funktionen och att de är skyddade både under och efter själva processen.
Men lagen är trots allt ganska snäv i sitt tillämpningsområde. Den har tydliga kriterier för vilka arbetsplatser som omfattas och inom vilka områden visselblåsandet bör ske (se början av texten).
En utredning som svenska staten lät göra 2016 visade att motsvarande funktioner inte i första hand användes för att anmäla korruption eller brott. Det finns alltså en utmaning i att få människor att använda funktionerna till vad de är ämnade för. Samma utmaningar lär dyka upp också på Åland.
I ett större, europeiskt sammanhang är visselblåsarlagen behövlig. Med det sagt finns det många lokala fall som inte kommer att uppfylla de specifika kriterierna. Risken är därför stor att skyddet för visselblåsare i allmänhet inte blir så fullständigt som många hoppas på.
Då är det bra att det finns andra att vända sig till: journalistiken. För de fall där oegentligheter uppdagas, men som inte omfattas av visselblåsarlagen riskerar att bli lämnade utan åtgärder. Och därför behövs fortsättningsvis mediernas granskande roll.
En av journalistikens grunduppgifter är att granska. Att, som uppgiftslämnare visa på oegentligheter som sedan når offentlighetens ljus bidrar till förändring och kan snabba på processerna som internt blir lågprioriterade. I många fall har de som kontaktar medier redan försökt påverka internt, utan resultat. Därför är viktigt att människor fortsättningsvis kan och vill använda sig av journalistiken.
Journalister har rätt att inte avslöja uppgiftslämnare, just för att människor ska kunna känna sig trygga att dela med sig av känslig information. Men det hindrar tyvärr inte arbetsgivare från att försöka ta reda på vem som är uppgiftslämnare ändå. I Sverige finns vad som brukar kallas meddelarfrihet. I begreppet ingår ett efterforskningsförbud som innebär att ”det allmänna” inte får försöka ta reda på vem som har lämnat uppgifter till medier. Det finns också ett repressalieförbud, det vill säga ett skydd som innebär att uppgiftslämnare inte får bestraffas.
I dagarna har den svenska lagen, som antogs 2017, för första gången testats praktiskt i domstol. Fallet rör vårdbolaget Attendo. En anställd berättade om och kritiserade bolagets bristande smitthantering i en granskning av Expressen. Hon kallades efter publiceringen in till ett möte med tre chefer i bolaget och fick då en ”skriftlig erinran” för illojalitet med det indirekta budskapet att hon skulle få sparken om det hände igen. I tisdags kom domen. Två av de tre åtalade Attendocheferna döms till dagsböter. Tingsrätten bedömde att hon fick bestraffningen för att ha lämnat uppgifter till medierna.
Rättens ordförande Anders Dereborg säger till Dagens Nyheter att målet sätter fokus på innebörden av meddelarfriheten.
– Det är bra om medvetenheten ökar och om det skyddet även kan gälla i viss privat verksamhet, och inte bara offentlig.
Om domen vinner laga kraft blir den prejudicerande i Sverige.
När lagtinget i november ska börja behandla visselblåsarlagen borde våra politiker jobba för att den ska kompletteras med en landskapslag om meddelarskydd enligt svensk modell. Det skulle skydda alla människor som vill vittna om oegentligheter och felanvändning av skattemedel på ett bredare och mer effektivt sätt än att enbart anta den blankettlag som nu ligger på bordet.
