Javisst. Lagtingsman Anders Eriksson har alldeles rätt. Det finns säkert personer som lyfter utkomststöd som kunde må bättre av att ”skärpa till sig och ta tag i sina liv”. Några.
Lagtingsman Eriksson har också alldeles åt helsike fel när han antyder (och det gör han ju faktiskt) att det skulle finnas ett samband med kostnadsfri psykiatrisk vård och ökande kostnader för utkomststöd. Vad han säger är, i klartext, att det finns människor som för att det är så lätt att göra det fejkar psykisk sjukdom för att komma i åtnjutande av utkomststöd, och att tröskeln för att söka psykiatrisk hjälp är för låg.
Ursäkta mig, men det är struntprat. Det finns inga belägg för att det faktiskt är så.

Psykisk sjukdom är fortfarande så skamligt och tabubelagt att det, kostnadsfriheten till trots, är en rejäl tröskel att ta sig över att ta kontakt med mentalvårdsbyrån. Det är en synnerligen aktiv handling och ett sätt att verkligen ta tag i sitt liv. Samhället är på intet sätt välvilligt inställt till människor med problem, och det finns en rätt tuff inställning både på arbetsmarknaden och hos berörda myndigheter till människor som hamnar i marginalerna. Det finns ingen gräddfil in i stödsystemen.

Dessutom uppgår utkomststödet i dag till 369,20 per månad. Förutom det kan man beviljas hyresbidrag på upp till 500 euro. Det räcker med nöd och näppe till mat och tak över huvudet. Det finns inte många slashasar som längre tider lever lyxliv på de slantarna.
Betydligt intressantare och mer konstruktivt vore det att diskutera varför utslagningen från arbetsmarknaden faktiskt ökar, också på Åland. Varför hamnar en långsamt men dock växande skara människor i långa sjukskrivningar och olika typer av stödåtgärder. Den åländska ekonomin går ju på högvarv. Företagen blomstrar.

Fler jobb blir det dock inte. Trots företagens goda resultat har mängden arbetstillfällen inte ökat. För den som kan sin matematik är slutsatsen given. Färre människor gör mer jobb. Snabbare. Snålare. Med mindre tid.
Förändringstakten i företagen är hög. Ny teknik introduceras, nya kunskaper efterfrågas. Det händer att ledarskapet fallerar, att den som har svårt att hänga med i alla förändringar mobbas ut från en arbetsplats.
Går ett företag dåligt så börjar man ofelbart jaga kostnader. Den största kostnaden är alltid de anställda, så där börjar man spara. Efter ett tag har man sparat ner sig på ekrarna, och de slits snabbare utan gummidäck och luft i slangen.

Vill man verkligen åt problemen på arbetsmarknaden så ska man försöka lösa dem, inte banka ner på offren. Det finns i dag inget omfattande missbruk av välfärdens stödsystem på Åland, men ju tuffare arbetslivet blir desto högre kommer kostnaderna att bli för dem som slås ut. Det blir alltså samhället som får betala för att företagen slimmar sina kostnader, för att förändringstakten är så hög och kraven så stora på den som är i arbetsför ålder.
Och, bästa Anders Eriksson, det är tyvärr inte bara de förment svaga och ynkliga som slås ut, utan de starka, duktiga och ambitiösa, de som vill räcka till överallt och klara av allt. Det om något är oroande.
Dem hjälper det inte att peka finger på, för det gör de så gott själva.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax

Mer läsning

Johanna arkiverar Folkes ritningar för eftervärlden

Nato ökar närvaron på Östersjön

Fick ni verkligen vad ni önskade?