Fiskodlingen har för mycket bagage för att kunna kalla sig hållbar. Med eller utan certifieringar. Det konstaterar Tony Cederberg på Husö biologiska station. Men akvaponi kan vara den gröna medelvägen vidare.
Som Nya Åland rapporterade förra veckan är åtminstone två åländska fiskodlare, en landbaserad och en havsbaserad, i processen för att få hållbarhetscertifieringen ACS. Överlag har den åländska fiskodlingen det senaste året försökt profilera sig som ett hållbart alternativ.
Tony Cederberg, amanuens på Husö biologiska station säger att det är bra, men lite för lite, lite för sent, åtminstone för den havsbaserade.
– Om man tänker på vad fiskodlingen hållit på med fram till 90-talet när man började vidta för att minska utsläppen och de negativa effekterna…
Han är också kritisk till att ACS märkningen måste anpassas till Östersjö-standarder för havsodlingens del.
– Enligt ACS kriterier står det att hållbar odling bara kan existera i vattenområden som är klassifierade som god status. Men hur kan de ens jobba mot det när vi inte har vattenförekomster av god status? Det blir konstigt om de skriver nya kriterier som att här är det okej att odla i sämre kvalitets vatten…
Han hänvisar till Weserdomen som stipulerar att inga nya verksamheter får tillkomma som försämrar vattenkvaliteten, men som också säger att alla nuvarande måste kontinuerligt minska sina utsläpp.
– Man får inte göra vattenstatusen sämre helt enkelt.
I nuläget finns det inga vatten runtom Åland som konstaterats vara i god status.
Men fiskodlingen har ju förbättrats de senaste årtiondena, kan man börja tala om den som en hållbar näring?
– Inte i den form som den bedrivs i dag. Om man ser på de senaste uppgifterna från Åsub så släppte fiskodlingarna ut 23 ton fosfor i havet 2018. 23 ton motsvarar ungefär 71 000 ålänningars årliga fosforutsläpp. 70–80 procent av Ålands fosforutsläpp kommer från fiskodlingen. Men samtidigt utgör fiskerinäringen endast en dryg procent av Ålands BNP. Ur den synpunkten kan man inte säga att det är hållbart.
Av de fiskodlingar som finns är de landbaserade det bästa alternativet enligt Cederberg, förutsatt att det är ett helt slutet system. Men han oroas av utvecklingen att flytta ut odlingarna längre ut till havs.
– Detta är ett exempel på de höga skorstenarnas politik, att ju högre skorstenar man har desto mer försvinner utsläppen. Samma tror man gällande fiskodlingar i öppna havsområden. Men övergödningen är redan ett faktum, Östersjön klarar inte av mer utsläpp.
Mer utsläpp, oavsett om de blivit mindre de senaste årtiondena, leder till mer övergödning.
– Det betyder att vi bland annat får mer algblomning till följd. Det startar den onda
cirkeln med algblomningar som sjunker ner till botten vilket förbrukar syre, mer fosfor frigörs när det blir syrefritt och vi får mer blomningar…
Akvaponi
Cederberg har en vision gällande framtidens fiskodling, det enda sättet enligt honom den kunde vara på riktigt hållbar.
– Det man borde satsa på är akvaponiodling. Framtidens fiskodlare skulle vara bönderna. Bönder behöver näring och fiskodlingens problem är ett överskott av näring.
I en akvaponi (kretsloppsodling) kombineras fiskodling med växtodling. Näringsrikt vatten från fisktankar pumpas till växthus eller växtbäddar där växterna tar upp näring ur vattnet, som sedan kan återanvändas i fiskodlingen.
Han säger att i framtiden kommer köttproduktionen sannolikt att minska och tomma hallar kunde byggas om till akvaponiska odlingar.
– Detta kanske låter utopistiskt just nu, men i Sverige har man gjort framsteg. Där finns flera intressanta projekt, med till exempel bananodling kombinerat med fiskodling. I Sverige hittar man också världens största akvaponiodling, Peckas Naturodlingar, där man odlar regnbågslax och tomater. För närvarande ligger deras produktionskapacitet på 40 ton regnbågslax och 500 ton tomater men man håller på att utveckla fiskodlingssidan för att öka produktionen av regnbågslax med 20 ton. Så det är inga små mängder man kan ta fram med akvaponiodling.
Tilapia ett alternativ
Men då måste konsumenter också omvärdera sin fiskkost.
– I akvaponiska lösningar måste man tänka på vilken typ av fisk man odlar. Man måste odla fisk i sötvatten för det är det som krävs för att odla växter också. Regnbågslax går, men sen finns det också andra arter som tilapia som växer väldigt snabbt. Nu har vi vant oss med norsk lax eller regnbågslax, behöver vi verkligen det?
Han framhåller också att tilapian inte är så kräsen när det kommer till näring.
– Man kan mata dom med sallad til och med om man vill men de behöver även protein för att växa. Men kan använda mycket mer växtföda åt tilapiorna än till exempel regnbågslax. Det är också en bra sak, att man inte behöver ta och fiska upp vilda bestånd för att mata den typen av fisk.
Det så kallade Östersjöfodret, som många fiskodlare övergått till, är inte optimalt, även om det är en förbättring enligt Cederberg.
– Det är en förbättring men det är något man borde gjort från början. Fiskodlingen har under så lång tid importerat näring utifrån till Östersjön. Man har importerat foder lite här och därifrån. En stor del av den näringen har sen hamnat i Östersjön, bland annat som avföring från odlad fisk. Och inte har ju fiskodlingen behövt betala i någon större utsträckning för att man bidragit till övergödningsproblematiken i Östersjön, det är ett problem.
”Kunde vi äta själva”
Östersjöfodret består till stor del av strömming och vassbuk.
– De kunde vi bra äta själva istället. Bara 15 procent av den finländska fångsten av fisk går till människoföda och en stor del av denna till Östeuropa. Miljögifterna har sjunkit ganska mycket och är nu under EU:s rekommendationer. Det skulle vara bra om vi människor kunde äta mer av strömming och vassbuk istället för att det ska gå som foder. Det går åt ganska mycket energi för att få till en regnbågsfilé, även om man använder lokalt fångad vildfisk som foder, det sker stora förluster längs med vägen.
Han konstaterar att vi förlorat en del av vår matlagningskunskap gällande fisk.
– Vi är så vana att ta laxfileen och att kasta den i ugnen eller stekpannan. Folk tidigare i skärgården har vetat hur man tilllagar annan fisk. Den kunskapen har hos oss glömts bort lite.
Sverige har varit mer restriktiv gällande en utökning av fiskodlingen och har då alltså även satsat på akvaponiska lösningar. Men Finland har fortsättningsvis en mer tillåtande attityd.
– Det är mycket konstigt och samtidigt olyckligt att Finland och Sverige har gått in för olika strategier i denna fråga. Östersjön mår inte bra, det kan vi väl alla hålla med om. Situationen i Östersjön innebär samtidigt att samtliga länder runt Östersjön borde jobba enligt samma linje i dessa frågor. Utsläppen till Östersjön behöver fortsätta att minska. Om man i olika länder har olika förhållningssätt till verksamheter som påverkar
utsläppen riskerar man förvärra läget på sikt, då en verksamhet bara kan ”hoppa över gränsen”.
Summa summarum konstaterar Cederberg att fiskodlingen nog har en plats på Åland.
– Men inte i den form vi har den i dag.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
