SÖK
MENY
Allan Palmer, 70: ”Ljuset slocknade och vattnet nådde upp till midjan”
Riggar har skepparen Allan Palmer klättrat i sen barnsben utan att skada sig. Men han har varit illa ute till sjöss. 1984 var han med om en dramatisk förlisning utanför Öland.
Var ska man ta pratisbilden? I ett snötäckt sjökvarter?
Allan Palmer föreslår albatrossen vid Ålands sjöfartsmuseum. Den skapade han när den åländska Kap Hornföreningen skulle läggas ner vid millennieskiftet.
– Jag gjorde en skulptur i trä som jag spjälkade ur i stället för att skära, så att den skulle få träkänsla. Sen göts den i brons på Herman Bergman konstgjuteri i Stockholm. Det var häftigt.
På andra sidan Sjöpromenaden ligger museifartyget Pommern. Där klättrade Allan i riggarna redan som ung. Galjonsfiguren Mnemosyne är också hans hantverk.
– När jag jobbade på Pommern och skulle göra min sista genomklättring på hösten såg jag att det droppade ur galjonsfiguren. Så jag satte kniven i den och den gick rakt igenom. Den var fullständigt rutten. Sen blev det tal om att gjuta av den och göra en ny. I plast.
Om Pommern ska vara ett originalfartyg måste man göra en ny och likadan galjonsfigur, sade Allan till beslutsfattarna.
– Det hade man gjort om den hade försvunnit i en storm. Så jag högg en ny.
Den hissades upp och hängdes på sin plats våren 1983. En annan av hans galjonsfigurer vilar på havsbottnen vid den grekiska ön Santorini. Där sjönk hans skulptur 2007 med kryssningsfartyget Sea Diamond, tidigare Birka Princess.
Han växte upp i ett hem med en stark segelfartygskultur. Hans pappa Ingemar, en av de sista Kap hornarna, hade varit styrman på Gustaf Erikson-fartyget Viking.
– Den miljön hade jag omkring mig men aldrig trodde jag att man kunde ha det som yrke.
Konstnären Guy Frisk som var lärare på Ålands lyceum såg att Allan var bra på att teckna och måla och uppmuntrade honom till fortsatta studier.
– Efter gymnasiet gick jag på Gerlesborgsskolan, en konstskola i Stockholm, och jag var på väg vidare. Jag hade lämnat in arbetsprover till Mejan, Konstakademien. ”Sök en gång till så kommer du in”, fick jag veta. Men jag kände att de kretsarna var för snäva. Det var för mycket karriär och för litet konst. Jag har aldrig kallat mig konstnär, utan bildhantverkare. Hantverket har jag har alltid gillat.
Han var med i gänget som drog igång Pub Bastun i Badhusparken på sjuttiotalet och där väcktes musikintresset. Men han blev inte musiker som sin bror Rickard Palmer.
– Det var samma med musiken som med konsten. Jag kände att jag aldrig skulle komma dit jag ville. Min ambition ligger långt före min förmåga så jag hinner aldrig i kapp.
Efter konstskolan åkte han till Portugal och jobbade på ett varv med att bygga om ett gammalt fyrskepp till segelfartyg.
– Där träffade jag och min kompis Henka (Karlsson) litet folk, bland annat en amerikan som kom dit med ett stålfartyg som vi hjälpte till att rigga färdigt. Jag och Henka seglade sen med ner till Kanarieöarna. Arbetet var väldigt lågbudget och väldigt långt från vad jag trodde att det skulle vara. Sen var jag med i Tall Ships Race 1980, från Karlskrona till Amsterdam. Då fick jag se att det fanns traditionsfartyg, inte bara skolskepp.
Han träffade ett gäng svenskar som hade köpt ett stort fartyg.
– De kunde ingenting men de var fullständigt orädda när det gällde att restaurera fartyget. Jag hjälpte dem med riggen och seglandet under åttiotalet. Jag seglade också på Sørlandet, en norsk fullriggare.
Självförtroendet växte. Kan dom så kan jag, tänkte han.
– På Sørlandet fanns en massa folk som väl gjorde allting rätt. Själv var man litet av en bonnläpp. Sen visade det sig att jag kunde det där, till skillnad från många som hade den där sjömansromantiska inställningen. Jag var mer pragmatisk och det har följt med mig hela tiden. När det gäller hantverket är det bara att se och lära och att pröva sig fram.
Tips till en femtonåring som tänker att det där vore kul?
– Det är min mission i dag, att få unga människor att förstå att man kan göra det.
Det har han gjort i många år som skeppare på den svenska briggen Tre Kronor.
– Vi har vi fått fram väldigt mycket ungt och skickligt sjöfolk. Mera tjejer än killar i dag, faktiskt. Det jobbade vi mycket på på Albanustiden också. En av grejerna med den var det inte var så invecklat. Vi träffade gamla sjömän som jobbat på galeaser och som inte gjorde det till något förbaskat märkvärdigt.
Många ålänningar i Allans ålder gick till sjöss på Sverigebåtarna. Han var aldrig intresserad av det.
– Sextio- och sjuttiotalets sjömansliv var allt annat än romantiskt. Visst fanns det massor av skickligt sjöfolk men det var också ett jävla liv med mycket superier. Jag var litet i kontakt med det. Det räckte.
Han lärde sig det han behövde för framtida skepparuppdrag på stora och små segelfartyg.
– Om kappseglandet brukar jag säga att om du kan segla en laser så kan du segla en fullriggare. Men inte tvärtom. På de små, snabba tävlingsbåtarna lär man sig segla. Många i den här branschen har begränsade kunskaper om det även om de kan mycket om hantverket.
I mitten av åttiotalet var han med och tog initiativet till att bygga Albanus.
– Med åren har det blivit att rita och arbeta med uppriggning och testning av 15–20 olika skutor och att segla på fler än 25.
En förlisning har han varit med om.
– Det är inget jag brukar snacka om, men hösten 1984 for jag med som sakkunnig seglare på en skuta som skulle levereras till Danmark. Den navigationsansvarige var en känd snubbe. Han hade seglat över Atlanten och till Antarktis och skrivit böcker.
Den kända snubben klarade inte Östersjön.
– En natt lyckades han segla fartyget rätt upp på ett rev utanför Öland i hårt väder. Jag låg och sov. Det var i slutet av november och bossen hade eldat i kaminen så att den var glödgande het. Under däck var det så hett att jag inte hade kläder på mig. När jag kom upp på däck hade jag bara kalsonger på mig. Det blev litet dramatik när man skulle ner och purra de andra, och hitta kläder samtidigt som ljuset slocknade och vattnet nådde upp till midjan.
Fartyget började sjunka. En räddningshelikopter ryckte ut för att plocka upp besättningen.
– Det tog länge för man hade angivit fel position för var vi var. Helikopterbesättningen hittade oss på hemvägen, när de måste fara och tanka.
Har det någonsin hänt något som fått honom att tänka ”nu slutar jag”?
– Dåligt väder har aldrig oroat mig. Men jag var med om en betydligt otäckare sak. En tjej på ett grannfartyg trillade ner 25 meter från en rigg. Hon klarade sig men det visste vi inte då.
– Det som jag alltid har känt, och som blivit värre med åren, är oron för allas säkerhet ombord. I synnerhet när man seglar med elever och andra ungdomar och det blir mycket klättrande i riggen. När jag började hade vi ingen säkerhetsutrustning överhuvudtaget. Det tog några år innan man vande sig vid det.
– I dag kan jag tycka att det finns en risk att man antar fel handgrepp när man klättrar, för att man har den där utrustningen. Till folk som har ägnat sig åt väggklättring brukar jag säga ”glöm allt ni har gjort”. Där ingår det att man trillar. På ett segelfartygs rigg är det en lika stor no-no nu som det var för 40 år sen.
När pandemin kom gick han i pension.
– Vi hade ett uppehåll med Tre Kronor och när man stod utan lön föll det sig naturligt. Jag hade åldern inne.
Företaget som byggde och ägde Tre Kronor gick i konkurs 2023. Fartyget köptes av Viking Line-storägaren Jakob Johanssons bolag Maelir som hyr ut det till föreningen Briggen Tre Kronor.
– Kanske det blir en form av volontärarbete där.
Och han är bollplank för galeasbygget Emelia i sjökvarteret. Där kommer hans konstnärliga färdigheter också till användning.
– Timmermän och smeder gillar att få förklarande teckningar i stället för CAD-ritningar. Det är ju ett hantverk som måste anpassas till materialet. Då kan man inte rita det exakt på millimetern.
Namn: Allan Christopher Palmer.
Född: Den 8 februari 1955 i Mariehamn.
Bor: I Mariehamn.
Familj: Frun Tove Sjövall.
Gör: Skeppare. Aktiv pensionär.
Födelsedagen: Firas med frun i Stockholm. Möjligen blir det en sommarfest.
