SÖK
MENY
Ett med naturen under ytan i Korallhavet
CAIRNS. För att bli ett med naturen behöver man inte slå sig fram i djungler under veckolånga vandringar.
Det räcker med att ta ett steg ut från akterdäck.
Nyans Oskar Magnusson dök ner i Korallhavet, tog sig an Stora barriärrevet och kom upp med en berättelse om tyngdlöshet.
– Finns det någon här inne som är rädd för hajar?, frågar instruktören Kevin van Kuijk.
Ett par armar sträcks försiktigt upp i luften och nervositeten går att ta på i den lilla skolsalen på Spence Street i Cairns.
– Det kan ni sluta med genast!, dundrar Kevin och slår fast att det årligen dör fler människor under läskautomater än som blir uppätna av hajar.
Rimligheten i det påståendet är inget man hinner begrunda särskilt länge. Kevin och de andra dykinstruktörerna på Pro Dive rusar vidare i överljudsfart med sina instruktionsvideor, undervattenstest och säkerhetsgenomgångar.
Det är mycket info som ska processas för oss kursdeltagare. Om två dagar ska vi skriva dykcertsprovet och misslyckas någon får den personen inte följa med på tredagarskryssningen ut till Stora barriärrevet. Studiemotivationen för den här gruppen människor har gissningsvis aldrig varit större under en 48-timmarsperiod tidigare. Att missa Barriärrevet när man är i Cairns? Det vore som att se en halt Usain Bolt på 100 meter.
En Ferrari utan bränsle.
En Sinatra utan röst.
Har man tagit sig till det här avlägsna hörnet av Australien – till en stad som i ärlighetens namn inte har särskilt mycket att erbjuda förutom Det Stora Äventyret där vid horisonten – ja, då SKA man ut till Barriärrevet.
När avfärden går vid halv sju en lördagsmorgon i december visar det sig att provresultaten inte var så blodiga som det först påstods.
Två av dem som misslyckades på teoriprovet, en japan och en svensk, får följa med på båten. De får skriva om testet på färden ut.
– Schyssta instruktörer, säger någon.
Men för stackars Takashi Yasuda blir det en mardröm. Havet är allt annat än milt i sin behandling av den 80 fot långa båten som tar oss ut mot havet. Det guppar och det skakar och åtminstone hälften av de trettio dykarna tvingas förnedrande nog att kräkas inför äcklade åskådare. Alla de som inte tog ett sjösjukepiller innan avresan.
Däribland Takashi.
Men han samlar sig, går ner till mässen igen och fixar sitt kompletterande prov.
Takashi är redo för det första dyket, bara timmen efter traumat på däck.
– When we get down to the bottom, I want you to sit like a little Buddha!
Instruktören Kevin är uppvuxen i Nederländerna och hans engelska har en distinskt touch av flamländska. Lite som Goldmember i den där Austin Powers-farsen till film från 2002, om någon minns. Det gör det svårt att hålla sig för skratt alla gånger. Instruktionerna låter roliga, även de som är förmanande varningar.
Det är tur att man inte kan höra under ytan.
Väl nere på djupet gör man bäst i att hålla igen på skratt som kan ge ett glapp mellan syrgasmunstycket och ansiktet, och på så sätt få vattnet att strömma in.
Under en övning nere på botten blir jag snabbt varse vad en sekunds oaktsamhet kan leda till. Vi simulerar ett scenario där syrgastubens slang har gått av, och vi tvingas andas genom dykarkompisens reservtub. Jag vänder munstycket upp och ner när jag ska försöka andas in, och mot mig strömmar bara syrgasbubblor och vatten.
Paniken greppar tag i mig när jag inser att jag är utan luft och har tolv meter upp till ytan.
Men Kevin stoppar mig när jag glider upp från botten. Jag hostar till rejält i mitt eget munstycke för att få ut vattnet, och får till slut äntligen luft igen allt medan hjärtat rusar.
När jag gör om övningen minuten senare är jag minutiös i min hantering av det där munstycket. Under mina åtta återstående dyk är jag inget annat än överdrivet noggrann med säkerheten i vattnet.
– Man ser hur lätt hänt det är att få panik. Ett felbeslut och du är där, säger John Dufton från Kanada som också ingår i vår grupp efter att även Adrian Forbes från Nya Zeeland slarvat med munstycket och känt lufttilförseln strypas.
Men vi dyker vidare därnere, och snart har vi gått igenom alla de övningar som krävs för att vara certifierade Open Water-dykare.
Den excentriske Kevin meddelar oss att vi är godkända på 15 meters djup med hjälp av en whiteboard. Sen kramar han var och en av oss fem som ingår i gruppen och pekar upp mot ytan.
Väl på båten igen är lättnaden stor bland de certifierade dykarna.
Men också ivern och upptäckslustan.
Det är nu vi får dyka på egen hand utan restriktioner och undervattensövningar.
Det är nu det börjar.
– Jag kommer att göra korstecknet och be till gud att alla ska klara sig oskadda tillbaka. Men det brukar gå bra, säger Kevin och skrattar.
När jag väl börjar släppa ut luften ur flytvästen och sjunker ned på djupet är det första som slår mig det totala lugnet. Det här måste vara det närmaste jag kommer att komma tyngdlöshet på jorden. Det kallas buoyancy och handlar om flytförmåga. Är den positiv flyter man upp till ytan, är den negativ sjunker man. Det är neutral buoyancy en dykare vill åt.
Alla kurser i att hitta sig själv, all yoga, all stresshanteringsteknik skulle kunna kokas ihop till en åtgärd: dykning.
Så fort jag kommer ned på djupet är jag ett med naturen. Känslan ryms nästan inte i kroppen. Det är surrealistiskt, häftigt, overkligt. Med försiktiga bensparkar och med minimal fysisk ansträngning glider man runt på tio till femton meters djup i en dryg halvtimme. Dyket kan förlängas med en kvart om man håller sig till de grundare partierna.
Blinkar man en sekund kastas man mellan världarna.
Plötsligt befinner jag mig mitt i ett stim av småfisk. Nästa stund står jag öga mot öga med en barracuda. Den rör inte en fena. Den är själva sinnebilden för ordspråket där den ligger helt still i vattnet.
Hypnosen bryts först när ett par andra dykare en bit borta viftar ivrigt med armarna. Jag och min ”Diving buddy”, kusin Andreas, dyker i riktning dit de pekar, och plötsligt simmar en sköldpadda upp framför oss, lugnt och majestätiskt men uppenbart störd över uppmärksamheten.
Okänsligt nog tar vi rygg på den ända upp till ytan. Andreas har sin undervattenskamera med sig och fångar allt på film. Gopro-kameran har även en stillbildsfunktion. Med någon meter upp på ytan fångas vi båda bredvid sköldpaddan i en bild så klar jag inte trodde det var möjligt att få i vatten.
Andra dagen av tre ute till sjöss går mot sitt slut.
Men Kevin, Junji, Andy och resten av instruktörerna har en överraskning kvar.
Nattdyket.
Klockan är efter nio på kvällen när vi kränger på våra våtdräkter på nytt.
Vi är mitt ute i Korallhavet, fyrtio kilometer från Australiens kust och himlen är kolsvart.
För en mas uppväxt så långt från hav man kan komma i Norden ter sig vatten nog så skrämmande ens i dagsljus. Nu menar de alltså att vi ska ta ett steg rakt ut i ett stort svart ingenting.
Jag pratar med Bruce Forbes som också ingår i vår dykgrupp. Han är en 45-årig veteran i sammahanget. Den här kursen tar han för att skrapa bort ringrosten, och för sonen Adrians skull. Men även Bruce ler förläget när han stirrar ner i det till synes bottenlösa mörkret.
– Det här ska bli… intressant, säger han.
– Jag har dykt i en del vrak i mina dagar. Men nattdyk är något annat.
Vi trampar nervöst på dykbryggan. Det finns ingen återvändo. Alla dykare fäster en neonfärgad ljussticka på syrgastuben för att synliggöra sig själva. Och så har vi ficklampor.
Men ändå.
Kevin leder vägen och vi övriga hakar på. Lamporna till trots ser man inte mycket av vad sig rör sig där nere. Det är klaustrofobi upphöjt i tusen under de första minuterna. Men så stannar Kevin upp oss nere på botten, och då får man en chans att hämta andan (hålla den får man inte. Då expanderar lungorna när man kommer upp till ytan).
Vi simmar vidare i makligt takt mot vad som är nattdykets själva essens. Plötsligt uppenbarar sig en grotta under oss. Där nere ligger något.
Han heter Brian, är 140 år gammal och gillar inte när någon lyser med ficklampa rätt in i ögonen på honom.
Den jättelika sköldpaddan – stor som två vardagsrumsbord – lämnar sin sovplats. Uppenbart missnöjd med uppmärksamheten.
Stackars Brian, tänker jag.
Kevin påstår att han alltid ligger där, varje natt, och eftersom Pro Dive i Cairns tar ut dykgrupper till ”Revet” varje dag förutom juldagen så innebär det att Brian får sin nattsömn störd 364 dagar om året.
Den avslutande dagens dykning inleds med en bagarväckning halv sex.
Men det är betydligt behagligare än mörkerdyket kvällen innan. Nu ser man igen, och kan njuta av intrycken i ett av världens mest magnifika ekosystem.
Maori Wrasse, en gigantisk mörk fisk med ett vedervärdigt anlete, visar med all önskvärd tydlighet att han är bossen över Milln Reef där vi befinner oss. När han sveper förbi ett gäng dykare låtar den sig till och med bli klappad innan den beslutar för att ge sig av. De tusentals dykare som genom åren passerat här har vant ”Wrassen” och resten av fiskfaunan att de är
en del av vardagen. Det låter märkligt, men man kan faktiskt tala om tama fiskar mitt ute i det vilda.
Jag försöker intala mig det när jag tar en snorkeltur. Rätt som det här simmar en haj förbi mig på några meters avstånd. Den är bara en och halv meter lång, det är en så kallad revhaj och vi har informerats om att den är helt ofarlig.
Det må så vara.
Men en haj är ändå en haj, särskilt för en landkrabba som jag.
Det räcker nu.
Fem intensiva dagar har tagit ut sin rätt. De sista dyken har gått på autopilot. Folk hänger uppe på däck. Knappt någon säger någonting, alla är trötta.
Men i blicken finns ett skimmer.
De har inte bara besökt Barriärrevet. De har simmat bland dess invånare – och är tacksamma över att de hann med det.
I lokalpressen läser jag att halva koralltäcket har försvunnit på 27 år till följd av tropiska cykloner, global uppvärmning och sjöstjärnearten törnekrona som äter upp mängder av koraller längs hela barriärrevet.
Om ytterligare 27 år kan allt vara borta.
