Att bli forskare, det skulle vara något. Men det vore omöjligt för en pojke från skärgården.

Så tänkte Kenneth Gustavsson när han var en ung grabb med ett brinnande intresse för både forntid och framtid.

I kommunens bibliotek läste han allt han kom över om historia, arkeologi, flyg och amerikanska månprogram. Han hörde gubbarna i byn prata om spritsmugglingsäventyr under förbudstiden och om allt som hände under första och andra världskriget.

– Det låg en massa grejor vid sjöbodarna. Stora minskal, minsvepningsbojar och sånt som hade hittats till havs.

Allt var väldigt spännande och fantasieggande för honom.

– Om man vill veta varför något är som det är och ingen annan kan berätta det så får man ta reda på det själv.

På en födelsedagsfest när han var tio år gammal organiserade han en arkeologisk utgrävning vid en husgrund i närheten. Barnen samlade ihop såll, uttjänta skedar och spadar och gav sig iväg.

– Vi hittade något som jag trodde att var keramikbitar men det var lerkliningsbitar som man haft mellan stockarna. Rimligen hade huset brunnit någon gång för bitarna var röda och hårda. Vi hittade något som helt klart var en brunn. Och sen gick vi tillbaka till festen och åt tårta. Där startade arkeologbanan.

Efter studentexamen siktade han på en utbildning inom teknik. När han inte kom in på första försöket valde han arkeologistudier.

1974 var han grovarbetare på utgrävningar vid klosterkällaren på Hamnö i Kökar.

– När jag inte skyfflade jord fick jag med mig arkeologerna som tittade på mina fynd.

Det var skärvstenshögar som han hade hittat redan i femtonårsåldern. Arkeologerna tipsade landskapsantikvarien Stig Dreijer, som blev imponerad.

– Stig har understött mig under hela min karriär, säger Kenneth.

Han säger att han hade tur som träffade rätt personer i Stockholm. En av dem var arkeologen Jan Peder Lamm. Tack vare honom fick Kenneth finansiering från Wallenbergstiftelserna för att undersöka skärvstenshögarna.

– Så redan 1978 hade jag eget projekt med finansiering och hjälp från Stockholms universitet med tekniska analyser.

Så rullade det på.

– Plötsligt hade jag jobb som metallkonservator på Ålands museum. Jag hade gått som lärling vid arkeologiska forskningslaboratoriet i Stockholm. Stig Dreijer hade ordnat den platsen med tanken att jag skulle ta över som metallkonservator sen.

Han skrev sin kandidatuppsats om skärvstenshögarna.

– Jag lade in dem på kartor och mätte upp höjdkurvor och sånt. Sen när jag fått pengar att gräva för och skulle skriva en c-uppsats funderade jag på vad i herrans frid de var, en massa skörbrända stenar och kol och sot. Jag låg i studentbostaden i Stockholm och funderade tills det slog mig till slut. Antingen hade det med fisk eller säl att göra. Men till fisk behövde man inga sönderbrända stenar. Sen tänkte jag att det kanske går att koka sältran med upphettade stenar. Och då insåg jag nämen, det där är någonting. Jag hade ett hum om hur man smälte sälspäck men det tog mig en natt att övertyga mig själv.

Sen visade det sig att det fanns etnografiska paralleller, bland annat från Vita havskusten på 1500-talet.

– Och i Norge fanns stora områden med motsvarande lämningar. Där smälte man valspäck till tranolja med heta stenar. Så det var en bra idé. Här hemma trodde ingen på mig. Här sade man ”du måste tänka litet källkritiskt”. Men när jag berättade om det i Stockholm sade man ”intressant, läs den där och den där artikeln”. Jag skrev uppsatsen helt enligt eget huvud och den blev tydligen så bra att den användes som kurslitteratur i arkeologin vid Stockholms universitet.

Stig Dreijer såg till att Kenneth fick gå som som lärling vid arkeologiska forskningslaboratoriet i Stockholm. Sen blev han metallkonservator på Ålands museum.

– Det jobbade jag med parallellt med de arkeologiska studierna.

Efter filosofie kandidatexamen 1980 blev han antikvarie i arkeologi vid museibyrån. Och han anmälde sig till forskarutbildningen vid Stockholms universitet.

1982 inleddes utgrävningarna vid klosterlämningarna på Hamnö i Kökar. Det sysselsatte honom många år.

Avhandlingen om boplatsen Otterböte gjordes med arkeologen Birgitta Hulthén som engagerad handledare.

– Hon kände folk som kunde hjälpa mig och hon jagade på mig så att avhandlingen blev klar till slut.

Då blev han tf landskapsantikvarie. Stig Dreijer, som var på väg i pension, skulle skriva en bok.

– Men det var så tråkigt för en forskare, det vara bara administrativt. Efter två år gick jag tillbaka till mitt gamla jobb, säger Kenneth.

Han gick i pension 2019 och titulerar sig nu fri forskare.

– Jag planerar hela tiden böcker. Men det kommer så mycket annat emellan.

2017 drabbades han av prostatacancer, och efter det tjocktarmscancer. För två år sen opererades han och fick fem månaders cellgiftsbehandling. Och i fjol fick han 33 strålbehandlingar. Nu har han hämtat sig.

– I höst måste jag i alla fall göra något, säger han.

Kanske blir det en bok av hans artikelserie i tidningen Åland om kustbefästningar kring Åland.

2013, när han hade gett ut boken ”Ålandsöarna – en säkerhetsrisk” om åren mellan världskrigen, blev han ledamot av Kungliga örlogsmannasällskapet som är Sveriges marina vetenskapsakademi.

– Den består främst svenska högre marinofficerare men också industrimänniskor som har med marinen att göra. Men jag är förmodligen den enda ålänningen någonsin i sällskapet. Och nästan den enda historikern.

Förste hedersledamöter är kungen och prins Carl Philip. Storbritanniens Prins Philip var hedersmedlem. Bland de andra ledamöterna finns Ove Bring, professor emeritus i folkrätt som forskat mycket kring Ålands demilitarisering. Kenneth talade också om demilitariseringen i sitt inträdesanförande.

– Det handlade om det diplomatiska spelet kring avtalet och det militära. Hur Sovjet samtidigt som man krävde demilitarisering planerade ett storanfall mot Åland med 17 000-18 000 man.

Vi vidarebefordrar två frågor från våra medarbetare till Kenneth.

Behöver man vara rädd för minor på Ålands hav?

– Nej. Jag har hört talas, på den svenska sidan, om en mina i nutiden som satt fast i sin vajer och flöt under ytan. Men den större delen av minorna är svepta. Annars har de slitits loss och drivit. Och de som har suttit kvar har det gått hål i eller så har de blivit skjutna och sjunkit till botten.

– När jag var liten, kanske 1965, drev en mina i land på Kökars ören och exploderade en kväll när vi var bortbjudna. Det var en jäkla smäll. Väggen ruskade och väggklockan slog extra slag. Men i dag finns det absolut ingen mina som skulle vara farlig om du rör dig på ytan. På bottnen i Finska viken finns en massa minor som inte kommer att explodera av sig själva. Mekanismen har rostat bort.

Den andra frågan från Nyans redaktörer:

Hur länge har du haft mustasch?

– Alltid.

Han täcker den med fingrarna.

– Jag testade så här. Om man tar bort mustaschen ser man yngre ut. Sen när jag börjar se gammal och skrynklig ut rakar jag bort den, tänkte jag. Men jag har inte nått det stadiet ännu. Den hör ihop med mig på något vis så antagligen blir den kvar.

När vi ber honom berätta något som ingen vet om honom plockar han fram ett brev från 1970-talet.

Hans pappa och två av hans bröder reste till USA för att arbeta. En av dem hade biljett på Titanics premiärtur.

– Så han kom förstås aldrig fram. Han var en av tre ålänningar ombord.

Pappan blev timmerman och snickare i USA. När han kom hem 1931 gifte han sig med Kökarflickan Gerda Wahlbäck, fick barn och byggde ett stort hus i Karlby. 1940 reste han till USA igen och stannade där tills andra världskriget var slut.

– Hösten 1942 blev han inkallad i amerikanska armén och var ett antal månader på flygbasen Eglin i Florida. Han blev befordrad till sergeant.

Pappan hade blivit amerikansk medborgare. Det blev Kenneth också, fast han föddes långt efter att pappan flyttat hem för gott. 1972, när Vietnamkriget fortfarande pågick, fick Kenneth brevet från amerikanska myndigheter. Ett brev som många amerikanska ynglingar öppnade med darrande händer. Kenneth kunde ta det lugnt. I brevet fick han veta att det inte var aktuellt att kalla in honom till militärtjänst.

Det amerikanska medborgarskapet har gått ut för länge sen.

Även om du blivit inkallad hade du kanske valt att stanna kvar på Åland?

– Jo.

Fakta om Kenneth Gustavsson

Namn: Kenneth Volter Erland Gustavsson.

Född: Den 31 augusti 1954 på Gippa gård i Kökar Karlby.

Bor: Har ett stort hus i Kökar och arbetslägenhet i stan.

Gör: Han blev pensionär 2019 efter tio år som antikvarie vid landskapets museibyrå. Nu titulerar han sig fri forskare. ”Ingen säger vad jag måste göra”.

Cv:n är lång. Han är filosofie doktor vid Stockholms Universitet och docent i nordisk historia vid Åbo Akademi. 2013 blev han ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet i Stockholm. Han har varit ledamot av Ålands kulturstiftelse sen 1984.

Födelsedagen: ”Jag har tänkt resa bort. Inte så långt, men så att jag hinner ut innan sommaren är slut”.