Nu har det gått ett år sen undantagstillstånd utlystes i Finland för att begränsa spridningen av covid-19.
Vi frågade fyra ålänningar hur året när vi tog på oss ansiktsmaskerna blev – och det fanns ljuspunkter.
På fritiden ägnar han sig gärna åt musik. Han är gitarrist i coverbandet Don’t Touch där också affärskollegan Steve Elimä är medlem.
”Restriktioner överallt”
Minns du vad du gjorde när du först hörde att Finland skulle införa undantagstillstånd i mars 2020?
– Redan när vi var på båtmässa i Helsingfors i februari diskuterade man vad som skulle hända. Då hade inga beslut kommit och inte var det någon som räknade med att det skulle bli undantagstillstånd då. Sen var vi på Älvsjö båtmässa i Stockholm i mars, det var på en fredag. På måndagen fick vi veta att det skulle stängas, att det skulle vara öppet till tisdagen. Sen stängde dom fast och det slog till med full kraft.
Hur reagerade du efter den finländska regeringens presskonferens om undantagstillståndet?
– Den första tanken var ”gäller det faktiskt Åland också?”. Det enda jag förstod då var att det var något extraordinärt i görningen.
När började åtgärderna påverka din vardag?
– Vi beställer mycket grejer till butiken. Vi märkte att man hos våra leverantörer började med distansjobb. Säljarna är ofta på rörlig fot och det kanske inte spelar så stor roll för de har ändå kontoret med sig i sina bärbara datorer. Men åtminstone hälften av företagsbesöken till oss ställdes in med en gång. Och innan vi var framme vid sommaren kom ingen. De avslutade sitt resande helt och hållet.
Hur påverkade det era affärer?
– Eventdagar och sånt som vi haft tillsammans med leverantörer fick vi ställa in. På vårarna är de som ett startskott för båtägare och fritidsfolk. De uteblev, tillsammans med specialkampanjer som brukar vara en del av de här dagarna. Det påverkar inte oss som butik så mycket. Men det blir kanske litet sämre för kunden i slutändan när presentationerna uteblir och utbudet krymper litet.
När började kunderna komma in med ansiktsmaskerna på?
– I ett väldigt tidigt skede. När landskapsregeringen gick ut med rekommendationen var folk väldigt duktiga på att använda dem. Det var i samma veva som vi i butiken började använda visir.
Hur går affärerna nu?
– De rullar på ganska bra. För vår del handlar det om att folk stannar hemma, det blir hemester i stället för utlandsresor. Nästan alla rikssvenska kunderna har varit borta men i somras hade vi väldigt många finländska kunder.
Är du bekymrad för framtiden?
– Nej, det kan jag inte säga. Det är klart att man funderar men vi har så mycket annat att tänka på att jag inte lägger energi på det.
När tror du att livet kan återgå till det vanliga?
– När vaccinationen är i full gång. Jag vet inte när det blir. Livet återgår sakteliga till det normala men det kommer att ta tid.
Vad saknar du mest från tiden före covid-19?
– Friheten. Det finns ju restriktioner överallt.
Hur går det med bandet?
– Vi brukar repa cirka en gång i veckan med eller utan spelningar. Men nu har vi tagit en paus på grund av rekommendationen att man ska undvika hobbyverksamheter.
– Tidigare hade vi fem–tio spelningar per år. Just nu har vi en enda bokning och den är i augusti. Vi får ser hur det går med den. Arrangörer vågar inte boka något just nu och det har vi förståelse för. Det kommer igång igen. Jag tror att det finns ett uppdämt behov.
”Man umgås inte med folk längre”
Hur har ditt liv förändrats det senaste året?
– Man umgås inte med folk längre. Förr kunde man träffas, simma, ha en spelkväll eller äta en god middag tillsammans. Nu är det borta. Och om man träffas är det utomhus på avstånd. Man drar de viktigaste händelserna. Det är inte samma sak som att sitta ner över en kopp kaffe eller en middag.
– Jag har en son med sambo i Jönköping. Vi åkte dit på sportlovet i fjol, det var i sista sekunden. Vi var där en vecka. De kunde inte komma till Åland till julen så vi hade Facetime med dem under julklappsutdelningen. Han jobbar inom vården så om han ska komma hit på semester ska han vara i karantän både när han kommer hit och när han åker tillbaka.
Vad gör du nu på din fritid?
– Det finns ingen sådan (skratt). Vi har en taxiverksamhet, jag och min man, där vi i huvudsak kör skolbarn. På Sparhallen jobbar jag varannan vecka på kvällar för att jag ska kunna kombinera det med körningarna. Den lediga veckan vill jag umgås med mina barn och barnbarn som jag har här. Min dotter jobbar också inom vården och har testat sig flera gånger.
Hur har covid-19 påverkat taxiverksamheten?
– När skolorna stängdes i fjol våras för alla utom barn med föräldrar som måste vara på jobb var det kanske ett tiotal barn som vi skjutsade. Körningarna minskade drastiskt. Mellan 70 och 80 procent av taxiinkomsterna försvann. Vi har inva-bilar och vi har haft mycket körningar till och från (vårdhemmet) Sunnanberg. De körningarna försvann över en natt, allting inhiberades. Nu har skolskjutsarna varit mera normala ett tag men allt utöver det är ju betydligt mindre körningar.
Har du gått upp i arbetstid på Sparhallen?
– Nej, jag har kört enligt samma schema. Där ändrades systemet så att man jobbar i grupper mest med samma personer.
När började du använda ansiktsmask i taxin?
– I december, när det började eskalera igen. Nu ska elever som är tolv år och uppåt ha mask i taxin. Några få av sexorna som vi kör som är tolv år och de har nog ansiktsmask på sig.
– På Sparhallen fick vi välja om vi ville ha visir eller mask. Jag använde visir i början men det känns som om det inte är lika säkert. Så nu har jag använt mask där också. Kunderna tycker nog att det är trevligare om vi har visir för då ser de om vi ler och de har lättare att läsa av vad vi säger.
Vad saknar du mest av tiden före undantagstillståndet?
– Det fria umgänget. Att gå på bio, teater eller vad som helst. Även när det ännu var tillställningar tidigare tänkte man efter både en och två gånger och valde bort dem av säkerhetsskäl.
Kommer våra liv att vara annorlunda efter pandemin?
– Jag tror det. Vi har varit till Kanarieöarna och Thailand men fastnat för Egypten. Nu funderar jag på om resor är nödvändiga för man vet aldrig om det börjar igen.
Är du bekymrad för framtiden?
– Jag är inte den typen. Jag kan fundera på vad som händer med familjeföretaget om man får smittan. Men jag lägger min tilltro till vaccinet och hoppas att vi får det så fort som möjligt.
”Det bästa är att vi får prata”
Hur har året med covid-19-begränsningar varit för dig?
– Den här vintern har jag lyckligtvis haft mycket att sysselsätta mig med. Jag har sorterat gamla brev och bränt en del. När jag hittade en låda med sju vaxdukshäften med mina dagböcker från sju år på fastlandet, när jag utbildade mej och senare i Högvalla husmodersskola och seminarium. Då fick jag idén att skriva om det i Mariehamns pensionärsförenings tidning Nyset. Jag tycker om att skriva men det är svårt att hitta ämnen som intresserar läsarna. Men jag mötte nyss Kaj Sandholm som sade att han tror att det går hem. Nu håller jag på med det andra avsnittet. Vet du, jag är riktigt förlorad, över sextio år tillbaka i tiden.
– Jag läser mycket, förutom böcker tre dagstidningar och löser korsord. Och det viktigaste av allt är att vi är tre väninnor som två dagar i veckan går på en timmes motionspromenad. Det finns så fina motionsstigar väster om Idrottsgården. Vilken vi väljer beror på dagsformen. Till sist styrketränar vi på WHA. Det bästa är ändå att vi får prata. Vi bor alla tre ensamma och det händer att jag inte talar med någon annan den dagen. Så länge man kan träffa sina vänner ute och medan man själv är rörlig får man försöka acceptera läget och hoppas att det ska lätta.
Vad tänkte du när Finlands regering höll presskonferensen om undantagstillstånd för ett år sen?
– Före det hade man tänkt att det som händer i Kina inte drabbar oss. Det var för långt borta. Sen blev det litet som en chock. Ändå kom vi lindrigt undan här på Åland, med få fall i början. Det svåraste för mig är att jag har en son och barnbarn i Stockholm och jag har inte fått se dem sen i fjol. Jo, sonen var hem ett dygn i början av februari och hjälpte mig litet med datorn. Jag skriver inte så mycket brev mera för de flesta har ju dator. Den är som en god vän för mej men den ger mej också bekymmer. Det är en välsignelse att man kan hålla kontakt med sina vänner genom e-post!
Vad har du mer avstått från på grund av pandemin?
– Reumaföreningens artrosgymnastik och bassängträning på Folkhälsan. Och jag har hört till ledningsgruppen för Mariehamnsmuseet. Där har vi haft två månadsmöten i år med temat ”Vi minns”. När vi fick ta in högst femtio personer hade vi trettiofem två gånger efter varann. Vi hann några gånger hålla öppet två timmar på lördagar, men även det är stängt nu. Jag saknar också möjligheten att gå till kyrkan där jag brukar delta både i söndagsmässa och lunchmässa.
När började du använda ansiktsmask?
– Nog har jag varit lydig men jag kommer inte ihåg datum. Det har nästan blivit så nu att man blir påtittad om man kommer utan. Två gånger när jag var till Sparhallen hade jag glömt den. Då måste jag gå in till Fiskkojan och få en.
Hur länge tror du vi får leva med masker, träffas på distans och andra skyddsåtgärder?
– Det här året, det får vi nog räkna med. Jag tror att den psykiska sidan är lika svår som den fysiska med alla aktiviteter som är nerlagda. Och den här osäkerheten, att vi inte vet när allt är över. Vi har ju ingen aning.
– Vet du vilka jag tror är allra värst drabbade? Jo, personer som har minnessjukdomar och kanske bor på institution och inte förstår varför de inte får träffa sina egna. Även ungdomarna tycks ha det svårt när de inte får träffas. Det enda positiva där är kanske att det förefaller som om de börjat uppskatta skolan mera än förr. Som gammal lärare tycker jag det är fint att höra. Ingenting så ont att det inte har något gott med sej!
”Vi anpassar oss och vänjer oss”
Vad ska du göra när du tagit studenten?
– Jag vet åtminstone att jag ska till fastlandet. Släkten kommer från fastlandssidan, det är mera hem än Sverige. Jag har Hanken (Svenska handelshögskolan) i Helsingfors som ett alternativ. Möjligen blir det it-vetenskap i Åbo.
Kommer du ihåg när du fick höra att det skulle bli undantagstillstånd i Finland?
– Jag tror att det var när pappa sade det vid frukostbordet. Jag förstod någorlunda vad det innebar. Jag blev litet rädd för att coronan skulle vara här på riktigt. Men det är vad det är. Man får följa restriktionerna och göra det bästa av saken.
Hur har ditt liv förändrats det här året?
– Jag har varit aktiv inom teatern och den delen har ju försvunnit nu. De uppsättningar som jag varit med i som drabbats är ”Ett dockhem”, som vi fick spela några gånger, och ”Grease” som vi har skjutit upp två gånger. Jag kan inte ens räkna hur många timmar det gått åt. Många helger har vi repeterat från morgon till kväll. Men man ska inte tänka att alla rep har gått till spillo för vi har de ju tillgodo inför ”Grease”.
Hur var stämningen när ni tvingades skjuta upp den musikalen en gång till?
– Vi var riktigt ledsna. Vi hade haft jättekul och vi började få upp energin med tre veckor kvar till premiären. Sen kom beskedet om samhällssmittan en onsdagskväll och vi konstaterade ”okej, nu går inte det här”. Flera i ensemblen kommer från Sverige och hade bosatt sig här för att jobba med ”Grease”. De flyttar tillbaka till Sverige över sommaren. I september kommer de tillbaka och sätter sig i karantän, sen börjar vi repa igen.
Hur går det att studera på distans?
– Bra. Alla lärare har sina olika system. En del gillar att ha möten, andra spelar in presentationer och delar filmklippen. Man måste ta mer eget ansvar. I början av undantagstillståndet saknade jag disciplinen. Det var tungt att orka en hel skoldag framför skärmen. Det var mycket lätt att plocka upp mobilen när man satt på en föreläsning, med kameran och micken avstängd. Men man måste bara komma ihåg att det är min framtid det handlar om. Nu är det inget problem när alla lärare lärt sig det tekniska och vi elever har blivit vana med Zoom och andra program som många av oss inte hade använt tidigare.
Har du kontakt med dina studiekamrater?
– Jag har inte träffat någon fysiskt sen skolan stängde ner. Inför studentskrivningarna har jag hållit mig isolerad och många andra har gjort detsamma. Vi skriver på sociala medier, Snapchat och annat. Man hör av sig emellanåt. Det går bra med deras studerande.
När började du använda ansiktsmask?
– Före julen, när fallen ökade. Och det kom en rekommendation från skolan. Den sista veckan före julen hade säkert nittio procent av eleverna mask.
Är du orolig för framtiden?
– Nej. Det här är en grej vi får leva med. Vi anpassar oss och vänjer oss, och det börjar komma potentiella lösningar i form av vacciner. Det kommer inte att påverka samhället alltför mycket negativt i framtiden. Och det har fört positiva saker med sig, som möjligheten att jobba på distans. Det kan vara ett sätt att få igång skärgårdskommunerna.
– Och kanske har folk blivit mer måna om sin hygien. Jag har börjat tänka på hur mycket bakterier det finns runtom oss.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
