Maritas strumpor ska värma ukrainska soldater

14:31 onsdag, 30 november, 2022

Hon har stickat sedan hon var 12 år gammal. Hur många strumpor 79-åriga Marita Salminen stickat sedan dess är omöjligt att säga. De senaste veckorna har det i varje fall blivit 50 par yllestrumpor som ska skickas till Ukraina – och fler ska det bli.

Det bästa stickläget är i soffan under en filt, med några dynor bakom ryggen. Eftersom mariehamnaren Marita Salminen är en van stickare tittar hon på tv samtidigt.

– På något vis känner jag med händerna om det blir fel.

Just nu stickar hon strumpor som ska skickas med den åländska hjälpsändningen till Ukraina i mitten av december. För henne är det självklart att hjälpa till.

– För det första är jag Rödakorsare och för det andra så kan jag sticka.

Men hon har också själv upplevt krig. Marita är född i Jomala år 1943, under kriget mellan Finland och Sovjetunionen.

– Det var inte så mycket som fanns då. Så det betyder mycket för mig att kunna sticka till Ukraina, jag vet att det kommer väl till pass, säger hon.

– Stackars människor att inte ha något! Jag vet hur det är. Min mamma och pappa gjorde så gott de kunde.

Vänner och bekanta sponsrar henne med garn och Marita stickar i en rasande fart.

– Att sticka ett par strumpor om dagen är en baggis.

Mönstret har Marita i huvudet – 48 maskor fördelat på fyra strumpstickor. Strumporna är i olika storlekar, från 39 och uppåt, med förstärkt häl och vriden resår – två räta och två aviga som hon vart femte varv förskjuter med en maska åt vänster eller höger.

– Det gör att skaftet smiter åt kring benet. När jag är färdig sätter jag fast tvättråd i dem.

Hittills har Marita hunnit med 50 par som ligger prydligt hopvikta i en stor låda. Men det ska bli fler strumpor.

– Jag hittade i misstag en kasse garnnystan i garderoben och nu kan jag inte låta bli att sticka fem par till!

Färgerna på strumporna är olika, bäst tycker hon om att sticka i en mörkgrön nyans.

– Den är vacker och eftersom den är kamouflagegrön passar det bra. Den är bäst att sticka i.

För trots att garnsorten är densamma berättar Marita att det är skillnad beroende på garnets färgbad. Det känner man när man stickar så mycket som hon gör. Hon har också märkt en annan konsekvens av allt stickande:

– Jag märker att jag börjar hosta mer nu när det varit ett sånt stick-race, trots att jag inte är allergisk.

Tröttnar inte

Marita lärde sig sticka som 12-åring och helst är det strumpor hon stickar.

– Jag har virkat också men det har jag slutat med, jag kommer inte ihåg hur man gör. Men hur man stickar strumpor, det sitter och är inget jag tröttnat på.

När hon inte stickar strumpor till Ukraina stickar hon till vänner och bekanta som önskar det. Sedan många år tillbaka skänker hon sina stickade strumpor till försäljning hos Röda Korset.

– I fjol kom jag på att jag måste sticka till Vårt Hjärta också, säger Marita och förklarar att hon haft pacemaker sedan många år tillbaka och nyligen fått en ny.

Men det finns en tid på året då hon inte rör varken stickor eller garn.

– På sommaren stickar jag inte. Det är alldeles för gnissligt. Men på hösten och vintern hinner man med mycket.