SÖK
MENY
Rövare på Stallhalla
Ronja, Birk, Mattis, Lovis och Borka tillsammans med en drös rövare står på Stallhalla-scenen på en av sommarens varmaste kvällar. Det har blivit dags för premiär. Astrids Lindgrens kända verk handlar om hur vänskap kan bildas mot alla odds, om kärleken mellan förälder och barn, bror och syster.
Ronja som föddes när åskan gick som värst är en modig ung flicka, en av Lindgrens många starka kvinnliga karaktärer, som inte är rädd för att möta nya äventyr i skogen. I den här uppsättningen skildra Ronja av Filippa Enroos på ett övertygande sätt.. Hon blir, trots en inledande misstänksamhet, vän med hennes fars ärkefiendes son, Birk (Lukas Lantz) och det som utgör djupet i berättelsen. De båda rövarätterna har länge varit i luven på varandra, inte minst sedan Borkaätten flyttande in i Mattisborgen. Det är bara det djupa helvetesgapet som skiljer fienderna åt.
Trovärdig skildring
Sceneriet är vackert, inte minst för att den har den riktiga naturen som bakgrund och medspelare. Pjäsen roar barnen i publiken allra mest, men de vuxna kan inte heller låta bli att dras med, både i historiens spänning men också i Skalle-Pers skämt. Dynamiken och dialogen mellan Skalle-Per (Kaj Lybeck) och Mattis (Nicklas Lantz) hör till en av föreställningens veritabla styrkor. Det är rappt, argt, sorgset och glatt dem emellan. Mattis svallande känslor skildras trovärdigt, även om det resulterade i lite äggskal på publiken.
Musikinslagen är uppiggande och gör mycket för stämningen, exempel är rövarnas visa och Lovis vargsång.
På plats i Mattisskogen
Petronella Wester är skicklig på att använda scenens alla hörn och kanter. Vildvittrorna flyger mellan bänkraderna och rövarna söker skatter bland publiken. Det ger en känsla av att man faktiskt sitter där, i Mattisskogen.
Pjäsens yngsta skådespelare växlar skickligt mellan rollerna som rumpnissar, vildvittror och grådvärgar. De roar som nissar och skrämmer som dvärgar och är ett charmigt inslag i pjäsen.
Väcker känslor
Replikerna sitter för det mesta och tajmingen finns oftast alldeles på plats. Överlag gör skådespelarna ett fint jobb, men man önskar att det funnits flera av dem. Borka (Christian Ekström) och Undis (Cia Rögård) byter, om än skickligt, om till rövare nu som då.
Ronja Rövardotter på Stallhalla är en upplevelse, bara amfiteatern i sig själv är sevärd. Föräldrar, ta era barn på föreställningen, men kom ihåg att gå igenom den efteråt. Pjäsen skildrar många händelser och känslor som är värda att diskutera. Jag hörde många viskande barnröster som liksom rumpnissarna sa ”varför gör de på detta viset?”.
