voraks musik är hierarkisk med tonikan som regerande furste, den är uppbyggd av melodier iklädda urskiljningsbara harmonier och gestaltade i rytmiska mönster som av lyssnaren upplevs som naturligt, och därmed vackert. Ytterst rör det sig om ett igenkännande, en trygg hemmakänsla. ”Det vackra är gott och sant och därför dras människan till det vackra”, säger Platon. Så inte är det konstigt att när Bengt Forsberg och Peter Friis Johansson spelar tre av Dvoraks sexton livsbejakande Slaviska danser för piano så det sprakade och gnistrade i kyrkan så ler publiken litet igenkännande och belönar Dvorak och hans skickliga musikanter med rungande applåder. Och att avrunda det välkomponerade och intressanta konsertprogrammet med mer av Dvoraks härliga musik var ett säkert sätt att avsluta Katrinas invigningskonsert med garanterad succé! Dvoraks stora pianokvintett i A-dur op. 81 överlägset exekverad av de fem engagerade musikerna förtjuste publiken som svarade med jubel och inropningar.

Glad och lite busig musik

Johan Ullén och Britta Byström är 130 år yngre än Dvorak, och den musik som skrevs när de föddes ville inte ha med ”den gamla världen” att göra. Det gick så långt att man ibland inte ville kalla tonsättarna efter andra världskriget för tonsättare, utan kanske då hellre själlösa ljudvetenskapsmän. Djupt allvarliga tonsättare som Sjostakovitj och Arvo Pärt – ett värstingexempel på trauma i musik är Penderckis Hiroshimas offer för stråkar – var långt borta från den glada och litet busiga musik av Ullén och Byström som vi hörde på tisdagskvällen. Ulléns sju minuter långa solocellostycke Love Thyself fascinerade, men speciellt egoistiskt – som tonsättaren menar är styckets essens (hur nu egoism i instrumentalmusik låter?) – lät det inte, däremot spännande och kreativt. Inledningen och slutet påminde bitvis om både Bach och Kodaly, och däremellan fångade pigga pizzicatotoner lyssnarnas uppmärksamhet. Kati Raitinen spelade denna härliga nyskrivna musik med värme och humor, och hennes inledande narcissismanförande var charmigt och roligt!

Dansinslag

Konsertbesökarna begåvades också med uruppförandet av Britta Byströms Bachinspirerade ”Vi skyndar med matta men ivriga steg” för soloviolin och dans. Ett medvetet dansinslag i ett solostycke för violin väcker naturligtvis intresse, men jag hade förväntat mig mer dans än det som presenterades. Visst hade koreografen Joakim Stephenson kunnat kreera mer av rörelse, som Cecilia Zilliacus säkerligen hade kunnat realisera. Men roligt och charmigt var det. Iklädd knallgrön klänning och roliga solglasögon gled kvällens soloviolinist nedför kyrkgången, och mjuka vackra toner blandades med fylliga dubbelgrepp och coola pizzicaton. Extra roligt var de silverklingande plingen på triangeln. Så härligt att den seriösa konstmusiken inte längre tar sig på så stort allvar! Livet är för kort för att bara vara allvarligt.

”Fest för örat”

Ralph Vaughan Williams är ett gott exempel på att det inte är helt korrekt att påstå att trots att England är ett stort musikland kan man inte visa upp något topptonsättarnamn som till exempel Tysklands Bach och Beethoven. Vaughan Williams har bland mycket annat skrivit nio symfonier, en pianokonsert, en oboekonsert och en bastubakonsert, och hans digra verklista och gedigna insats för England under de båda världskrigen medförde att han erbjöds adelskap. Men han avböjde, han tyckte att det räckte med att bli kallad Dr. Vaughan Williams. De ambitiösa, mäktiga och mycket vackra nio Songs of Travel som avslutade konsertens första del kommer ur djupet av den urgamla, rika engelska sångtraditionen, och denna härliga engelska sångsamling som Vaughan Willams skrev 1905-07 är en fest för örat! De långa härliga sånglinjerna kompletterades av en magnifik pianostämma, och Jakob Högströms varma urvackra baryton fann sig väl tillrätta i Bengt Forsbergs insiktsfulla och lyhörda pianospel. I den sista sångens lugn verkar sångaren ta farväl av livet: ”Jag har levt, älskat och längtat och nu stänger jag min dörr.” Försiktigt avslutar pianot sångcykeln med 30 lugna ackord. Sen är det klart.

Mer läsning

Scenkonstsommaren 2024: en summering

NYAN RECENSERAR: Ligetikvartetten fick ”kvällens kraftfullaste applåd”

Robert Liewendahl har sett nya Katrina – oklart ännu om stämmer uppsättningen