SÖK
MENY
”Man ser att man kan vara svag”
Gun Lagerberg har lidit av depression under fem års tid och är även nära anhörig till en person med psykiska problem. De tunga perioderna har gjort henne ödmjuk och mer empatisk.
– Jag var en hårdare människa innan.
Allt började med minnesförluster.
– Jag kom helt enkelt inte ihåg något längre. Om jag hade parkerat bilen kom jag inte ihåg vilken av familjens bilar jag tagit eller var jag parkerat. Eller om jag ens hade haft bil med.
Gun Lagerberg var lite på 40 när väggen kom emot. Men hon såg det inte själv.
– Det var i kontakten med ÅHS som jag förstod att jag var sjuk, säger hon.
Under en fem års period led hon av depression och jobbade samtidigt. I samband med att hon sökte hjälp för depressionen fick hon även ADHD-diagnos.
– Sedan jag fick diagnosen har jag inte varit sjuk, jag fick större förståelse för mina begränsningar som jag inte visste tidigare.
Tiden med depressionen beskriver hon som en ”hemsk period”.
– Depression är väldigt individuellt. Jag hade tvångstankar och hörde röster. De sa inga snälla saker. Jag hade väldigt dåligt minne och klarade inte av att umgås med människor. Allt var nattsvart och jag tyckte inte det fanns någon framtid.
Under tiden åt Gun mediciner och gick i terapi.
– Åhs har hjälpt mig väldigt mycket. Jag hade en tendens att överdriva och missuppfatta saker, det var bra att träffa någon som man kunde prata med.
I dag äter hon inga mediciner.
– Ett tag såg det ut som att jag skulle äta dem resten av mitt liv.
Till en början var Gun väldigt hemlighetsfullt med sin sjukdom.
– Jag berättade inte till någon, men min son önskade att jag skulle vara öppen med det. Och jag tänkte ”det är väl inget att skämmas för heller?”.
När hon till slut tog bladet av munnen, så blev hon emottagen med värme.
– Det var väldigt positivt. Men jag tycker det fortfarande pratas för lite om det.
Efter att Gun tillfrisknat så blev en nära anhörig sjuk och det har tagit på krafterna.
– Man blir orolig. Undrar hur det ska gå och hoppas den anhöriga blir frisk så fort som möjligt, precis som med vilken annan sjukdom som helst.
Själv försöker hon förebygga att trilla tillbaka i det nattsvarta genom att ha en balans i livet.
– Mellan arbete och fritid. Jag gör fortfarande samma saker, men på ett annat sätt.
Hon är även engagerad i Reseda, som vice ordförande.
– Jag känner att det är viktigt och det mår jag bra av. Det är ett sätt att hålla mig frisk. Att göra saker jag tycker är roligt.
Men de jobbiga åren har förändrat henne. Mestadels positivt.
– Jag tycker själv att jag blivit mer ödmjuk. Det är en erfarenhet som jag inte skulle vilja vara utan. Jag har fått mer medkänsla och empati. Jag var en hårdare människa innan. Man ser att man kan vara svag och ändå välbemött, det finns väldigt mycket snälla människor.
