SÖK
MENY
”Jag kände inte igen mig i spegeln”
En cysta i hjärnan satte stopp på Tommys aktiva liv. Han har varit sjukpensionär sedan han var 24, lidit i perioder av depressioner samt varit intagen på mentalsjukhus. Nu berättar han sin historia, både för sin egen skull – och andras.
– Det är en styrka att berätta. Jag tänkte aldrig att jag skulle bli fotbollsproffs, men jag trodde heller aldrig att jag skulle bli inlagd på mentalsjukhus i två år. Vem som helst kan drabbas.
Tommy Eriksson var en vass elev i mellanstadiet, spelade fotboll och levde ett aktivt liv. Men i högstadiet förändrades något.
– Jag tappade orken. For inte på discon och slutade med fotbollen. Jag blev hängig. Jag var inte så social och utåtriktad som jag var när jag var yngre.
Efter högstadiet blev det merkonomstudier, men arbetslivet passade inte Tommy.
– Jag prövade olika arbeten, men kände att jag var långsam och jobbade övertid hela tiden.
Han åkte då till Åbo för att pröva lyckan på Hanken.
– Men jag hade inte läshuvud och det sociala gick inte alls.
Tillbaka på Åland återgick han till ett av sina gamla jobb, som brevbärare, men det slutade med att han brände ut sig. Han blev tillfälligt sjukskriven.
– Det var hösten 1996. Nästan 20 år sen. Men det känns som att det var igår.
Läkarna hittade ett virus i kroppen och Tommy fortsatte att bli sämre.
– Jag tappade tidsperspektivet och jag hade ingen verklighetsförankring. När jag tittade på mig själv i spegeln kände inte igen mitt eget ansikte. Jag skrek rakt ut.
Han gick till olika läkare, men ingen kunde utröna vad felet var. 1997 lades han in på mentalsjukhus. Efter tio dagar blev han röntgad i huvudet och där hittades en expansiv cysta.
– Den var stor som en apelsin.
Han opererades tre månader senare. Ett hål stacks på cystan men en stor del av skadan var redan skedd. Cystan hade fått växa ostört i flera år och tryckt på hjärnan.
– Den kan ha funnits där från födseln och det kan ha ”färgat min uppväxt” som det heter. Det låter lindrigt, men det kan handla om betydande saker.
Tommy lades in på mentalsjukhus igen och blev där till slutet av 1997.
– Jag hade stora sömnbehov och åt oregelbundet.
Han fick rehabilitering efter operationen både i Åbo och Västerås. Men livet hemma i lägenheten var tungt.
– Mellan 1996 och 2008 var jag så pass dålig att mitt liv inte kändes värt att leva. Min mamma knäcktes av min sjukdom och tog sitt liv 1999, säger Tommy som också under enstaka, kortare perioder haft svårigheter att koppla an till verkligheten.
– För tio, elva år sedan när jag var väldigt dålig kunde jag skriva mitt namn 10,15 gånger bara för att försöka få det att höra ihop med mig.
Men med hjälp av Miranda och Pelaren har Tommy börjat återfå kontrollen över sitt liv. Efter sammanlagt två år på mentalsjukhus, ett år med rehabilitering och många år av depression ser han ett ljus i tunneln.
– Mitt liv är ganska bra. jag måste sova bort någon dag och har inte så hög fart i livet, men jag skulle inte vilja ha allt det här ogjort. Jag har träffat många människor jag aldrig skulle träffat annars. Det går upp och ner och jag kommer inte bli helt frisk, men det finns barncancer i världen. Man måste leva i nuet, det finns folk som har det värre. Min väg har kanske varit krokig, men jag skulle inte vilja ha den helt rak heller. Men kanske lite mindre krokig, säger han med ett skratt.
