SÖK
MENY
Linn Ekebom i spalten: 17 going on 30
Jag ser ung ut.
Och innan någon nu suckar och muttrar ”skryt lagom” så vill jag säga att det här inte handlar om skryt. Inte den här gången.
Jag förstår att ett mer ungdomligt utseende kan kännas som något att eftersträva i dagens samhälle. Det är normen, jag fattar. Men inte när det ungdomliga utseendet hör till tonårskategorin.
17 år. Det är ett årtal som jag ofta får höra när folk – utan att jag frågar – gissar min ålder. Jag tror ärligt talat ingen vill höra att den ser ut som 17 år. 17 är typ den sämsta åldern att vara (sorry alla 17-åringar).
Är man tonåring är drömmen att se mer vuxen ut, är man vuxen är drömmen att se relativt ung ut (men fortfarande vuxen). Och är man 17 vill man bara vara 18.
17 suger alltså (sorry igen). Det suger också extra mycket när man, som jag, bara är knappa två månader från att fylla 30 och väldigt gärna skulle se myndig ut – åtminstone.
Jag har alltid sett relativt ung ut. Dels tror jag att det har att göra med min längd då jag slutade växa innan de flesta andra fick växtvärk, och dels har det säkert att göra med mitt ganska runda ansikte. Bebiskinderna har hängt med sen min första (och hittills enda) vräkning och brukar kunna lura folk.
Även om folk jag mött oftast trott att jag varit något yngre än jag är så har avståndet mellan min faktiska ålder och min tippade ålder aldrig varit större än sen jag flyttade till USA.
I veckan besökte jag ett universitet i granndelstaten (spännande reportage på kommande så håll utkik). När det kom fram att jag för sex år sedan hade arbetat som lärarvikarie och haft personen jag intervjuade som elev föll hakorna till golvet hos personerna runt oss. De trodde att jag bara var en kompis som var på besök från ett annat universitet och att vi alla var i samma ålder.
I detta fall var ändå åldern 20 så jag såg det som en vinst.
Den enda trösten för mig är att jag inte är ensam. Faktum är att(i kyla antar jag?).
Det är sant, i alla fall om man får tro åsikter på sociala medier.
Jämfört med både generationen ovanför och under har vi ett betydligt mer ungdomligt utseende. Vad det beror på är svårt att säga. Generellt sett tackar jag och tar emot. GENERELLT sett alltså.
I alla fall. Jag har blivit van att alltid få visa legitimation, något jag förövrigt aldrig haft några problem med. Jag är mest glad att personal är noggranna med sånt. Men för säkerhets skull bär jag ofta flera former med mig här numera. För om någon skulle börja anklaga mig för att ha falsifierat dokument så vill jag åtminstone ha cred för att jag har gjort ett jäkligt grundligt jobb.
Och när kommentarerna gällande min ålder blir utmattande tänker jag tillbaka på ettapladdaren jag hade som elev för något år sen, som efter att ha frågat min ålder och jag svarat ”28” tittade storögt på mig och sa ”bara?”.
Han är min hjälte.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
