SÖK
MENY
90 och snurrig som en karusell
Lilla mamsen är klar som kristall, men har ont i rygg och ben.
– Så kroppen är skruttig men huvudet är gott.
Så Inga Heller kunnat berätta, år efter år.
– Var glad du över att det inte är tvärtom, svarade någon på stan.
Det har Inga Heller varit. Det är roligt att sitta och prata med en gammal och erfaren människa, både om gamla tider och allt som händer i dag. Och barnen har blivit bortskämda med att kunna säga att de kommer på besök om två veckor igen. Och lilla mamsen har genast noterat det i sin kalender och leende stått beredd när rätt dag och rätt tid är inne.
Men nu har något hänt.
Storasyster hade hjälpt mamsen att ta ut en rejäl slant till julen. Det skulle bli julklappar till barnbarnen. Sedlar lades i julkort som stoppades i vita kuvert. Detta gjordes en fredag eftermiddag.
Lördag förmiddag kom Inga Heller farande med Rosella och ska skriva mamsens julkort och bestyra med rätt namn på rätt hälsning. Men oj! Pengarna är borta! Totalt väck!
Operation sökning inleds och tar hela lördagen. Operation sökning fortsätter på söndagen. Tankarna vivlar.
Tack och lov för syskon i sådana lägen. Mail och meddelanden i datorer och mobiler går heta.
Tankeexperimenten med mamsen pågår:
– Du hade sedlarna i handen och tänkte lägga dem på skrivbordet, men så kanske du gick på toaletten? Eller gick du ut på mat? Eller kom någon på besök?
Nej, mamsen hävdar bestämt att hon lagt kuverten på skrivbordet.
Syskonen slår sina kloka huvudet i hop: På serviceboendet finns många i personalen. Vi säger inget. Vi tänker desto mer. Killen med tatueringar som ser ut som en fängelsekund har just börjat jobba här. Vi säger ingenting. Vi tänker.
Turligt nog har serviceboendets föreståndare en metod:
Ut med mamsen i korridoren och två personer vänder upp och ner på allt. Och se! Hurra! Under underbyxorna ligger alla sköna slantar!
– Jo, nu minns jag. Jag la dem där för att ingen skulle knycka dem.
Säger mamma. Det är då tre barn inser att mamma inte längre är klar som kristall utan snurrig som en karusell.
Att vårda en gammal människa är som att ta hand om ett barn – fast tvärt om. I allt.
Vårdbehovet blir större och större. Man vet inte hur länge det pågår. När barnet gör framsteg och utvecklas går det sämre och sämre för de gamla.
Barnen blir stora och klarar sig själva. Åldringarna blir som barn på nytt.
Barn blir vuxna. Man vet ungefär när. Hur gammal åldringen blir vet ingen.
Barnen är gulliga. Åldringar är gulliga. På sitt sätt.
Det är utvecklande att ta hand om ett barn. Man växer. Desamma gäller gamlingar. Fast ännu mer.
Heder åt dem som orkar med våra gamlingar. Det är inte alltid så muntert.
