SÖK
MENY
Å nej – kulturarbetarnas bluff är genomskådad
Ska staten stöda kultur eller inte? Hufvudstadsbladet har publicerat en serie debattinlägg på temat, börjandes med ett från Nicolas von Kraemer, historiker och debattör, den 19 januari. Han stör sig på att enskilda kulturarbetare, kulturjournalister och organisationer som Centret för kulturfrämjande motsätter sig Orporegeringens ”fram med saxen”-kulturpolitik.
Under rubriken ”Kulturarbetarnas regeringskritik är egentligen självupptagenhet” anklagar han kulturarbetarna för att se själva samhället som något slags penningkran. För det handlar ”ju uttryckligen inte om det gemensamma, utan om att säkra sin egen inkomst genom att hänvisa till något unikt och mystikdraperat ”egenvärde””, skriver han.
Den där rackarns von Kraemer: han har genomskådat hela spelet. Nu har hemligheten läckt ut att det bästa sättet att säkra sin egen inkomst alltid har varit att bli just kulturarbetare. Dags för alla barnteaterregissörer och dokumentärfilmare att komma ner på jorden i stället för att leka sköna i barerna, boutiquerna och lyxhotellen. Och det där egenvärdet som de säger sig skapa: vad spelar det för roll om barnen skrattar eller håller andan av spänning när de ser den där pjäsen? Det viktiga är ju ändå att de fostras till produktiva medborgare, som lär sig att inte efterfråga något annat än streamingserier och algoritmstyrda spellistor som soundtrack till löprundorna och padelmatcherna.
(Fast Nicolas von Kraemer hade gärna fått förklara varför just kulturarbetare ska hålla tyst när saxen drabbar dem. Ingen klandrar säg lärare, sjukskötare eller poliser när de protesterar mot nedskärningar på sina områden. De kanske inte får gehör, men ingen anklagar dem för att bara tala i egen sak.)
Sfp:s ordförande Anders Adlercreutz uttryckte sig mer friserat i en insändare: ”Låt oss inte bli ett surpuppornas land. Då lockar vi varken människor eller investeringar hit”, och efterlyste ”en lite mer positiv attityd” eftersom det ”verkar vankas tillväxt bakom hörnet.”
Just den sista formuleringen – ”det vankas tillväxt bakom hörnet” – tycker jag är värd att ta vara på. Den ska jag ha i beredskap nästa gång jag träffar någon högutbildad konstnär som extraknäcker som inhoppare i högstadieskolan.
Det är också festligt att man kan heta von Kraemer och Adlercreutz och samtidigt utge sig för att tala för gräsrötterna, de där förnuftiga människorna som har förstått att all kultur som inte bär sina egna kostnader är bluff och lyx och paller.
De får likväl mothugg av Helen Korpak, kulturkrönikör på Hbl.
”De verkar faktiskt tro att människor kan disciplineras med hot om marknadsekonomisk kollaps eller skraja investerare. Det är dock inte upp till dem att bestämma vad som är betydelsefullt eller rätt,” skriver hon.
You tell’em, Helen.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
