SÖK
MENY
Aldrig så gott som dagen efter
I helgen var jag på 50-årskalas, en begivenhet som tycks öka i antal de närmaste åren.
Denna gång i Köpenhamn.
Det var en fantastisk fest, trots de danska festdeltagarnas olyckliga benägenhet att prata danska, av vilket man ju inte förstod ett smack.
Dagen efter (ja, på femtio-årskalas kan man faktiskt stiga upp dagen efter) serverades frukost för oss som kommit långväga och hade övernattning hos värdparet. Det bjöds, håll i er nu, kaffe och danska wienerbröd.
Och herregud, den som inte avslutat ett långt kalas med en kopp starkt kaffe och Direktörens chokladwienerbröd, den har inte levat. Åt fanders med LCHF och kostrådgivning och farliga fetter och det vita giftet. Kombinationen beska, sötma och en lätt huvudvärk, tillsammans med småprat med goda vänner är svårslagen.
Min personliga favorit i urvalet av bakverk (det bjöds sex eller sju slag) är en tvinnad sort, överströdd med vallmofrön och kanske en liten aning socker. När man ätit sig så proppmätt som det bara är möjligt sitter man ännu och blöter fingertoppen för att få upp smulorna och fröna till den sista slurken kaffe.
Dagen före kalaset var vi förstås på en tur på stan. Det finns ett center för dansk design mitt emot Tivoli, och där visades en massa fina saker, inredning och formgivning som gjort Danmark berömt.
Det som imponerade mest på mig, och på något sätt gjorde mig varm och hjärtat, var utformningen av en urinpåse för människor med kroniska problem.
Den var så i minsta detalj särskilt utformad för att vara diskret, osynlig och ohörbar för sina brukare, att det kändes som essensen av mänsklig omsorg om andra att någon ägnat så mycket tanke åt att formge vad som i grunden är en platspåse att samla kiss i.
Människan gör onda saker på alla tänkbara sätt. Hon river och sliter i jorden, hon mördar och torterar och bränner upp och suger ut.
Men det finns också mödan som lagts ned på ett bakverk, på att en deg ska jäsa, en glasyr få exakt rätt krämig konsistens, att hälla mjölk i kaffet åt den som sitter bredvid, att formge en urinpåse, att le uppmuntrande mot den som nervöst ska hålla ett tal.
Det finns små gester av omtanke och kärlek som vi gör bara för att vi kan, för att det inte kostar något.
När jag sluter ögonen kan jag minnas hur jag sätter tänderna i den frasiga bladdegen, möter den söta chokladen, och hur solen värmer i nacken när jag skrattar.
