SÖK
MENY
Är det ens möjligt att skriva blogg för hand?
Måndag morgon knaprade dottern etiketten från drickyoghurten, packade en smörgås och mandarin samt blyertspenna och suddgummi. Därefter for hon till lyceet för att skriva essä i svenska i studentexamen 2013. Med blyertspenna och på rutigt konceptpapper. Precis som vi gjorde 1985 då jag själv skrev studentexamen eller generationerna före mig.
De som skriver studentexamen i vår är födda sisådär 1994. Man säger att skiljelinjen för om man är digitalt infödd eller invandrare går ungefär vid år 1991. De abiturienter som igår försökte forma sina tankar och berättelser till läslig handstil är i högsta grad digitalt infödda. När de ska skriva något är det inte i första hand pennan de greppar utan datorn, i-paden, telefonen. I själva verket är det få människor överhuvudtaget som skriver annat än inköpslistor eller andra korta minnesanteckningar för hand numera.
Inte heller jag, som skriver varje dag och är digital invandrare, skulle få ihop till exempel denna spalt med papper och penna. Det skulle förmodligen låsa sig totalt bara vid åsynen av det tomma rutiga pappret och texten blev antagligen en helt annan än den här. Skrivandet utgör helt enkelt en annan process i hjärnan om man inte har möjlighet att lätt omstrukturera, ändra och kolla upp saker och ting under själva skrivprocessen.
Så varför håller den finländska studentexamensnämnden envist fast vid en tidsepok som inte längre finns? Vad är egentligen syftet med att skriva uppsats för hand? En digitalisering av studentexamen har debatterats i åratal men ingenting händer. ”Ska de verkligen ha tillgång till internet, är det inte fusk?” är den vanligaste invändningen.
Det är bullshit i sig eftersom det givetvis går att blockera internet på de datorer som abiturienterna använder om man vill, men jag tycker de ska ha tillgång till allt det som finns på nätet. Det är i en sådan värld de ska ut och verka och leva sina liv. Det är vad de behöver kunna idag; hitta relevant och tillförlitlig information och kunna omforma den i olika typer av text. Vilken nytta utanför gymnasiebyggnaden har en nittonåring av att kunna skriva en essä för hand? Vem skulle ens läsa den?
Helt paradoxalt är att modersmålsdelen numera också består av en textkompetensdel där man förutom tryckt text även ska behärska online-genrer som chattar, bloggar,e-post, diskussionsforum och sociala medier. Abiturienterna ska till exempel skriva en blogg men även den med papper och penna alltså inte i den textmiljö där bloggen finns. Hur är det ens möjligt?
Dagens unga uttrycker sig i skrift betydligt mer än tidigare generationer, de rör sig skriftligt i många fler forum än vi ens kunde föreställa oss på 80-talet. Jag är fascinerad över hur de flesta unga i min närhet har ett skriftspråk som de kan anpassa efter behov, de är innovativa och produktiva i skrift när de rör sig i olika textmiljöer och de kan också skriva grammatikaliskt riktigt och med fullständiga meningar i de miljöer det behövs.
Tyvärr verkar studentexamen i en miljö som inte längre finns någon annanstans i samhället.
Anne Sjökvist / anne.sjokvist@nyan.ax
