SÖK
MENY
Att förlora sin politiska oskuld
Sist en amerikansk president besökte Sverige hamnade jag i häktet.
EU-toppar och George W Bush hade rest till Göteborg, liksom inkallade lokalpoliser och politiskt aktiva från höger till vänster. Kritiken mot EU gällde gränspolitik och övervakning. Afrikaner drunknade på väg mot Europa, där de som lyckats ta sig in blev exploaterad arbetskraft. Samtidigt hade Schengenavtalet gjort det möjligt för polisen att kontrollera identiteter på gatan och upprätta register över unionens medborgare.
Vår skepsis mot Bush hade sin grund i att han, som blivit rik på olja, motsatte sig alla försök att rädda klimatet. Det här var innan den 11 september. Före krigen på falska premisser mot Irak och Afghanistan, före fånglägret Guantánamo, före Wikileaks, före bankkraschen. Det var en solig morgon, dagen för demonstrationen mot Bush. Ungdomar, som i samarbete med Göteborgs kommun fått sovplats på ett gymnasium, vaknade förvånade upp till det faktum att poliser omringat hela byggnaden. Förbeställda containrar bildade en mur. Vi visste inte varför. Anledningen till frihetsberövandet, visade det sig senare, var en beställning från amerikanska Secret Service.
På ett stormöte beslöt majoriteten att, helt fredligt, kräva att släppas ut. Det fanns ju ingen brottsmisstanke. Polisen svarade med att anhålla mig och 458 personer till för våldsamt upplopp. Den ansvarige polismästaren åtalades senare, men liksom poliserna som fångats på film då de kastade sten, eller bevisligen manipulerat bevismaterial, fälldes han inte. Ingen polis fälldes.
En flicka som blödde från ansiktet efter att ha blivit biten av en polishund fick, när hon bad om plåster, höra att hon ”skadat sig själv”. Nästa dag frös blodet då vi hörde skottlossning. Jag frågade en polis vad som hände, fick svaret: ”Nu har ni skjutit en polis!”. I själva verket hade polisen skjutit en demonstrant. Flera månader senare framkom i Uppdrag Granskning att man, för första gången sedan dödsskjutningarna i Ådalen 1931, skjutit rakt in i en folkmassa.
Att öppna tidningarna gav mig de här dagarna svindel. Tidskriften Media i Fokus slog efter sin genomgång fast att rapporteringen varit påtagligt snedvriden. Ett undantag utgjordes av den frihetligt socialistiska sajten Yelah som inte använde sig enbart av poliskällor.
Som ni märker tänker jag inte fokusera på de ungdomar som efter provokationerna svarade med våld – ett orsaksförhållande som Rikspolisstyrelsen slagit fast. De har dessutom avtjänat ovanligt långa straff i förhållande till praxis. Christian Diesen, professor i processrätt, har menat att domarna var politiskt motiverade. Många avskräcktes. Är det inte en större förlust för samhället när engagemang på detta sätt förstörs, än då skyltfönster krossas?
Artisten PJ Harvey släppte nyligen en låt döpt efter Shaker Aamer. Efter 11 år sitter han fortfarande fängslad på Guantánamo, utan rättegång. Jag tilläts inte demonstrera mot Bush. Var god och tillåt mig demonstrera mot Obama.
