SÖK
MENY
Att kunna släppa taget
När min morfar låg på dödsbädden hade jag turen att få sitta vid hans sida. Det kändes bra att vi var många som kunde turas om att hålla honom i handen, prata med honom och hålla honom sällskap när hans sjönk ner i de olika stadier av medvetslöshet som (tydligen) föregår döden.
Men när han kved och gnällde i sin medvetslöshet kändes hjälplösheten hos oss andra desto större. Vi visste inte om det var smärta eller outredda frågor som plågade honom. Och sköterskorna kunde inte svara och kunde inte heller ge honom mer morfin.
När vi tyckte att det började bli jobbigt gjorde min mormor något så outsägligt vackert och klokt. När hon skulle skjutsas hem för att få sig en blund tog hon min morfars hand, böjde sig fram så att hennes ansikte kom riktigt nära hans och sade:
– Släpp taget nu om du vill. Du behöver inte hålla fast för min skull. Släpp taget, jag kommer efter sen.
Det var den vackraste kärlekshandling jag någonsin sett min mormor göra. Och det var kanske den vackraste kärlekshandling man kan ge dem man älskar. Att våga släppa taget om dem. Slutgiltigt.
Samtidigt måste det vara skönt för den döende att känna att man inte måste kämpa mot döden på grund av sina älskade.
Jag har upplevt samma sak nyligen. Att se hur en vän håller sig kvar för dem hon älskar. Men att kunna säga att det bara är att släppa taget, glida iväg, somna in, istället för att leva kvar med smärtan. Alla de älskade har redan sagt farväl och nu är det bara att ge efter för det oundvikliga. Så enkelt det kan vara när man hunnit ta farväl och klara upp det man vill klara upp.
Hur gör då de som mister sina kära i en plötslig död? Som inte hinner sitta vid sängen och vaka och ta farväl? Man kan ju inte leva med beredskapen att de man älskar kan dö när som helst. Det skulle stjäla all energi och livsglädje ur en människa.
Men när man väl har chansen ska man våga släppa taget och ge den döende frihet. För det känns så mycket lättare att se ett slut på lidandet än att klamra sig fast vid den lilla livsgnista som finns kvar, men som är så fylld av droger och smärta.
Har man tur ser man fladdret i gardinen, hör kvittret från fågeln eller ser ljuset flämta när en själ, ande eller gnista släpps fri. Och som sagt var, det är den största kärleken som kan åstadkomma det.
NINA SMEDS nina.smeds@nyan.ax
