SÖK
MENY
Att se spöken i fönster
Det här är en helt sann historia. Jag lovar och svär. Kanske tror ni att jag är galen men betänk då att det finns vittnen som kan styrka vad jag nu ska berätta.
När jag var några och tjugo spenderade jag en helg på en kompis stuga i Jomala. Det var augusti månad och vi förberedde som bäst kvällens kräftskiva. Stugan låg nere vid vattnet, omgiven av skog. Klockan var runt fem på eftermiddagen.
I köket donade mina vänner och min syster med förberedelserna. Ni vet, så där som man gör. Rostar bröd, försöker snabbtina kräftorna under rinnande vatten. Skär upp citroner och placerar ut snapsglasen.
Det var ljust ute. Ljust och fortfarande varmt.
Jag är på väg från utedasset mot stugan när det händer. I stugans fönster avspeglar sig en kvinna bakom mig. Hon sitter på en stubbe eller en sten. Hennes hår är kritvitt och hon bär en ljusblå kofta. Hon är så verklig att jag vänder mig om.
Ingen där. Bara skogen och jag. Det är ljust ute. Ljust och fortfarande varmt.
Jag får fart under fötterna och rusar in i stugan. Händerna darrar. Det gör dom ibland, ofta när jag har lågt blodsocker. Men nu är jag helt enkelt nervös.
– Jag såg en kvinna avspeglas i ett fönster, men när jag vände mig om var det ingen där!
Min syster, som nog inte kan beskyllas för att tro på övernaturliga ting, tittar skeptiskt på mig. Mina två vänner tittar däremot inte på mig. De tittar på varandra.
– Hade hon vitt hår och blå kläder? frågar den ena.
– Ja?, svarar jag.
Tankarna som snurrar. En fluga som surrar. Det är ljust ute. Men det blir mörkare.
– Jag har också sett henne, säger min vän.
Ni kan tänka er den efterföljande tystnaden. Så berättar mina vänner att de redan långt tidigare pratat om kvinnan. Men ingen har berättat om henne för mig.
Nåja, kräftorna tinade, snapsen slank ner och kvällen övergick snart i natt. Visst sneglade vi runt oss några gånger extra men kvinnan med det vita håret och den blåa tröjan såg jag aldrig mer.
Hade jag hört den här historien från någon annan hade jag varit mycket skeptiskt till sanningshalten. Nu var jag med om det själv. Jag vet vad jag såg och ibland kan jag berätta om den där dagen.
Då kan jag också ta upp den estniska kvinnan som var med på en guidad tur på Kastelholms slott. Året var 1999, jag var nitton år och jobbade som slottsvärd. Kvinnan gick runt och viskade hela turen. I sista rummet bröt hon ihop och grät:
– Det har hänt fasansfulla saker här, onda andar finns i rummen. Ta mig härifrån.
Det var lagom roligt att ensam gå runt och låsa den eftermiddagen. Men det är en annan historia.
