SÖK
MENY
Att vara hackspettshona
Jag har inte alls gått under jorden!
De som läste min ”hörna” i tisdagens tidning måtte undra vad människan sysslar med, egentligen. Skriver om ett gatubygge, som ställer till det i Västernäs, hotar med hemska saker och lovar till sist gå under jorden.
När sanningen är att inget gatuarbete pågår, allt är lugnt och stilla och jag sitter i allra högsta grad på jobb (tom i morgon).
Men inte kunde jag veta att gatubyggarna mitt i allt skulle ta semester. Och inte kom jag ihåg att jag skulle på jobb. Dvs inte just nu. Försök själv hålla reda på veckorna när du inte är beroende av det.
Men utöver det är allt bara fint. I förrgår åt vi årets första kantareller! Tidigt, tyckte vi, som fick våra godsaker av kompisen Bror. Som kock har han näsa för var maten växer. Men Britta Landström och sedan Stig Larsén hann före, såg ni bilden i tisdagens tidning. Tänk om det fortsätter så här!
Gör det inte det – om svampen torkar in – så har vi i alla fall kräftorna att se fram emot. Och så kommer tomaterna, grannens krusbär (jag har fri tillgång), hela sensommarens alla fröjder. Egentligen kunde sommaren börja i mitten på juli, så man slapp de där veckorna av ingenting. Men nej, då skulle vi missa hackspettsungarnas debut.
Det finns människor som bor i trähus och som inte gillar hackspettar. Ett råd är att mata dem, då behöver de inte äta upp huset.
Vi har ett fågelbord i form av en nätbur, som hänger i en tallgren. Den fylls med jordnötter och där samlas kända och okända fåglar. En del hackar i sig nötter från buren, andra plockar upp det som ramlar ner.
Bofinkarna till exempel håller sig på marken. Det gör skatorna också – trodde vi. Skator kan nämligen inte klamra sig fast i nätet och plocka nötterna direkt. Men det vet skatorna inte. Våra skator har sett hackspettarna och nu gör de likadant. Flyger mot buren, klöser sig fast, balanserar med stjärten och plockar åt sig nötter. Det är helt osannolikt!
– Skator är kloka, säger maken, som hade en tam i sin ungdom. Eller kanske det var en kråka. Jag är beredd att hålla med honom.
Men roligast just nu är att följa med hackspettsungarna, som låter sig matas, en unge i gången. En gång var där två ungar samtidigt, men det blev mest kaos och kamp mellan syskonen om uppmärksamheten. Känns det igen från andra familjer?
Nu börjar de komma ensamma, men har ännu inte riktigt kläm på hur man får ut nöten ur buren. Den dagen det lyckas skall jag belöna dem med nånting extra gott.
Det som fascinerar mest är att det alltid är pappan som matar. Inte en gång har jag sett mamman där med någon av ungarna. Hon kommer alltid i ensamt majestät och tar god tid på sig.
Undrar just hur hon kopplar av. Hon har ju inte som jag ett jobb att hoppa in på vid behov.
