SÖK
MENY
Beckbyxan Hancock
När jag var fem år reste jag sex veckor med en bananbåt över Atlanten.
Bananbåten hette m/s Suecia och tillhörde Johnsonlinjen. Jag och mina föräldrar var de enda passagerarna ombord, på väg från Guatemala till Rotterdam.
Vi kan ta orsaken någon annan gång. Ty dagens ämne är sjösjuka. Jag botades nämligen från min ombord på Suecia. Mitt ute på oceanen möttes två halvgamla orkaner ovanför fartyget och under en veckas tid surrades allt ombord med tjocka trossar och familjen tillhölls att hålla sig i hytten.
De första dagarna var jag lika sjösjuk som morsan och farsan, men på tredje dagen hade jag vant mig. Sedan ansåg Hancock Junior att lastfartyget förvandlats till en åkattraktion à la Gröna Lund, och medan föräldrarna stönande låg i sina kojer sprang femåringen runt och lekte bergochdalbana i jättevågornas sugande rullningar.
Sedan dess har jag aldrig varit sjösjuk när det gungar. Jag känner mig upprymd och brukar bli hungrig. Min omgivning KAN uppfatta detta som aningen störande.
Fråga Inger.
Min flickvän stammar från en rekorderlig bondefamilj i Eckerö med anor bort till medeltiden. Kommer hon i närheten av havet spejar hon misstänksamt ut över det och kvider att ”det går viiiitor”, oavsett hur kav lugnt det är. Av ren princip.
Hon blir nämligen sjösjuk även vid milda brisar. Om, och jag vill understryka det hypotetiska i detta scenario, om hon skulle råka befinna sig ombord på ett fartyg när det blåser ordentligt lägger hon sig ner och vill dö. Det händer dock utomordentligt sällan, eftersom hon håller örnkoll på väderrapporterna tre dygn innan hon tar en färja någonstans.
Det är naturligtvis inget konstigt med detta. De flesta skulle nog säga att detta är ett ganska normalt beteende för en landlevande ålänning.
Just denna ålänning har dock oturen att vara ihop med Hancock Junior, fem år gammal.
I helgen tog vi Grace hem från Stockholm och när vi kom ut ur den svenska skärgården insåg vi att det blåste rejält på öppna havet.
”&%#¤/!!” sade Inger och grävde ner sig i hyttkojen med två kuddar över huvudet.
”Blir man inte lite sugen på en räkmacka?”, sade jag. ”Oj, vilken festlig färg du fick i ansiktet älskling. Vet du, du klär verkligen i grönvitt.”
”Var – bara – tyst”, sade Inger.
”Absolut. No problemo. Tyst som en mus, det är jag det. Vill du ha lite choklad?”
”Du – pratar – fortfarande.”
”Ah, okej. Sorry. Oj jäklar, såg du? Vågen slog upp över halva fönstret! Vill du vara med och ta en selfie?”
Normala åländska kvinnor hade här a) upplyst mig om att det till sjöss heter ventil, inte fönster, samt b) dödat mig. Inger har dock en ängels tålamod och var, kanske ännu viktigare, sjösjuk. Hon fixerade mig därför bara tyst underifrån huvudkuddarna med nötbruna ögon alltmera skiftande i svart.
”Vad är det du brukar säga”, skojade jag, ”det går viiiitor!”
”Icke”, sade hon, ”min plånbok ligger i handväskan. Ta en drink i baren. Jag bjuder.”
”Nämen hyggligt”, sade jag. ”Kanske bartendern vill höra om m/s Suecia!”
”Säkert älskling. Säkert.”
