SÖK
MENY
Bekanta nyllen utan namn
Minns ni Håkan Hjerpe från ”Sporttis”? Minns ni Vasa IFK:s bolltrollare Peter Utriainen? Nääeh, klart ni inte gör – om ni inte är äldre än syndafloden och uppvuxna i Vasa förstås. Knappt då ens, kan jag tänka mig. Dessa namn tillhör hjältar från min barndom, som av en eller flera anledningar satt sig på minnet. Till saken hör att just namn är en av mina största svagheter. Ansikten glömmer jag inte i första taget, jag kan egentligen alltid härleda ett ansikte till en specifik situation eller händelse, om det så har passerat decennier sedan jag senast fick ens en kort blick av nunan i fråga – men namn – glöm det – bokstavligen! Därför är det särskilt intressant att de här två herrarna fortfarande finns lagrade i min inbyggda ”molntjänst”.
Hjerpe var, på slutet av 1970-talet, den mest innovativa och mest artistiskt lagda hockeyforward jag någonsin hade skådat. Han gjorde stort intryck och tog sig för vad han ville på den något knackiga isen i Kopparöns ishall i Vasa – som jag minns det åtminstone, kanske ska tilläggas. Unge herr Utriainen uppnådde samma typ av hjältestatus i min värld då han – år 1981 – blev Vasas, och som jag brukar berätta historien (oavsett om det stämmer eller inte), också hela Finlands första riktiga fotbollsproffs … hmm … i Östers IF. Det var en stor händelse för en ung fotbollskille som jag, som njöt då jag fick hänga på Sandvikens gamla ”arena”, och som hade spelat min fotboll i VIFK (även om den korta fotbollskarriären inleddes på grusplanen ett par hundra meter hemifrån, i FC Kiisto).
Hur som helst, varför är det så få namn som sitter som gjutna? Varför kan jag sortera in ett ansikte från ”way back” i rätt kolumn inom loppet av några sekunder, medan namnet till samma ansikte inte ens är nära att registreras? I och för sig finns det en hel bunt förnamn och smeknamn kvar någonstans långt bak i huvudet – namn från 80-talets början och framåt, som gjorde stort intryck och lade grunden till det över 20-åriga ligaäventyr som IFK Mariehamns fotbollsherrar fortfarande befinner sig på.
Exemplen är plötsligt talrika – det fanns Ari, Henka, Knodden, Thomi, Micke, Töppe, Ronny och Krille – det fanns Antti, Ecki, Ginger, Owe, Lembit, Daja, Ruben, Benko, Kemppa och Jonas, för att nämna några. Tyvärr sitter fortfarande också något enstaka namn jag gärna hade glömt – exempelvis Hilary Azodo, som påstod sig vara nigeriansk landslagsman eller något liknande, men som presterade på ett helt annat sätt. Willis Ochieng är också det ett namn man har sisådär 25 000 orsaker att glömma.
