SÖK
MENY
Bevara förståndet
Man vänjer sig.
Jag lyfter lite på soffkanten och tar fram en bläckpenna, innan jag duschar föser jag undan högen med decilitermått och slevar och mobiltelefonen plockade jag ur min sko i morse. I går diskade jag en penna efter att barnet i ett obevakat ögonblick åt glass med den.
De är många, de där obevakade ögonblicken, eller snarare är händerna blixtsnabba. Kreativiteten vet inga gränser och föräldrarnas trötthet är lika gränslös. Vad gjorde vi förr i tiden? Vad pratade vi om vid middagsbordet då vi inte avbröt varje samtal med ”drick ordentligt”, ”rådda inte” och fram för allt ”nej!”?
Det här är inget gnäll. Det är förundran över hur mycket som kan förändras och att allt det som var viktigt förr nog fortfarande är viktigt, men också går utmärkt att leva utan ett tag. Förvisso bävar jag för en tioårsperiod av föräldraliv – som vem kommer man ut på andra sidan? Blir man vettigare eller konstigare av ha barn?
Min erfarenhet är att de vettigaste människorna plötsligt kan glömma allt av förstånd när det lilla livet tittar ut, medan andra klarar av att se på sig själv utifrån och inte enbart fastnar i blöjträsket. Det farliga är att man inte vet innan, föräldraskap kan förinta de gemytligaste vänskapsrelationerna. Jag står till exempel inte ut med tre timmars prat om hur fantastisk någons barn är, speciellt inte om det barnet snor alla leksaker som mitt barn leker med och föräldrarna bara ler. Dem slutar jag träffa.
Ett möte med vänner skall inte vara en mamma-barnträff. Barn är en del av livet, men de som låter sina barn bli hela livet är urtråkiga. Synd om barnen är det också, som skall uppfylla hela någon annans liv. Balansen är svår, jag säger inget annat, men man har faktiskt ett val. Man kan dela på föräldraledigheten, man kan strunta i disken och läsa tidningen istället och man kan inse att ens eget barn inte är det mest fantastiska för alla andra. För mig, givetvis, men inte för alla andra.
Barn är omtumlande, fantastiska och outhärdligt tröttsamma. Det är en svår kamp att inte låta dem bli hela livet, för de upptar så mycket av både glädjen och sorgen. Men jag kan omöjligtvis tro att alla vettiga människor som förvandlas till enbart föräldrar mår bra av det. För sin egen skull måste man bevara lite av sitt inre, låta sig brinna för annat än potträning och morotspuré. Den förälder som är hemma måste ha kvällar som bara är hennes eller hans, då de kan bege sig ut i världen utanför. Jag hoppas det här inte är en nyhet för någon.
Självklart handlar det här om kvinnor, män, makt och jämställdhet. Föräldraledigheten bör obligatoriskt delas mellan föräldrarna. Om man prioriterar hög levnadsstandard framom att barnet skall få kontakt med båda föräldrarna och att båda föräldrarna skall bevara sig själva, hävdar jag att man prioriterar fel.
