SÖK
MENY
Blixtlåsets förbannelse
Jag handlar inte särskilt mycket kläder längre. Det är först när plaggen är så slitna att de inte går att använda som jag gör mig av med dem. Ibland får jag tvinga mig själv till att kasta trasiga plagg. Det måste nästan vara någonting som har gått i arv.
Farsan fick gömma farfars skor, som han hade lagat med silvertejp, för att han inte skulle fortsätta använda dem när han hade fått nya i present.
Man ska inte slösa.
Och därför är det enormt frustrerande när något nyinköpt knappt håller i en vecka. Jag vet inte hur många gånger jag lovat mig själv att aldrig mer köpa jeans med blixtlås. Men ändå står jag där igen med samma problem: en självöppnande gylf.
Alla har vi väl drömt mardrömmar om att vi ertappats med att gå runt nakna. Det är lite samma sak med ett trasigt blixtlås – i lightvariant. Man kan aldrig vara säker om gylfen är stängd eller öppen, vilket leder till det inte fullt så delikata spörsmålet: ska jag kolla till den varje kvart eller bara låta den vara?
Det finns risker med båda alternativen. Det mest uppenbara är att gylfen faktiskt skulle vara öppen. Man ger inget bra intryck med öppen gylf – framför allt inte om man som jag jobbar med att snacka med människor. Häromveckan, när jag var ute och bevakade Ålandstravet, stod jag på stallbacken i väntan på en intervju.
Då kollade jag ned på byxorna – och kände kallsvetten komma krypande längs nacken. Gylfen var vidöppen. Jag rättade snabbt till missförhållandet och skannade av mitt närområde som en inbrottstjuv, som tur var verkade ingen ha sett det.
Å andra sidan ser det heller inte särskilt bra ut om jag rättar till gylfen hela tiden. Vissa gånger löser jag det genom att fästa en snodd från blixtlåset runt knappen på jeansen.
Men egentligen borde jag nog bara slappna av. Jag får en känsla av att det är ett klassiskt Seinfeld-problem. För hur många fäster egentligen blicken vid skrevet på folk när de träffar nya människor? Och det är inte brottsligt att ha gylfen öppen. Inte ens i närheten. Det kunde jag i början av förra veckan konstatera när jag surfade in på en kvällstidning som snappat upp en grej från tidningen Dagens Juridik.
En 59-årig man i Sundsvall stod åtalad för flera fall av sexuellt ofredande efter att kvinnor, bland annat på ett skattekontor, sett hur mannen gått med apparaten synlig. Men tingsrätten friade honom eftersom det inte gick att utesluta att det handlade om olyckshändelser, alltså en dåligt fungerande gylf.
Men ni kan vara lugna. Jag kommer inte att knalla in på skattekontor som en mänsklig Kalle Anka. Det sätter mina Seinfeld-issues stopp för.
