SÖK
MENY
Bortom pengakrisen
Ojojoj. Den ekonomiska krisen tömmer offentliga kassaskrin och mantrat på alla politikers läppar är spara, spara, spara.
Tips efterlyses. Vad kan landskapet ytterligare driftsprivatisera, och kan mariehamnarna själva ta hand om snöskottning och gräsklippning utanför sina fastigheter så där som man gör på fastlandet?
Okej, det sistnämnda har ingen föreslagit. Men det kanske kommer in som ett spartips.
Det gråa locket sänker sig över invånarna. Oro och vånda. Depp och mörker. Suck och suck. Hur går det med jobbet. Hur går det med skatten. Hur går det med vården, skolan, omsorgen.
Folk håller i sina magra slantar i stället för att konsumera. Hjulen stannar. Den eviga tillväxtens tid är förbi. Innovationerna som ska ge nya pängar dyker inte upp.
Det enda glädjepillret i höstmörkret är Emmaus fräscha satsning. Men på nåt sätt var det ändå fel, tycker stadens herrar som verkar ha trott att föreningen nöjer sig med en plåtlåda i periferin i stället för att sno åt sig en plats i stadens absoluta finrum.
I onsdagens hufvudstadsblad fanns en spalt som vid sidan av Emmausnyheten gjorde mig på riktigt gott humör. Den är skriven av Mirjam Kalland, generalsekreterare vid Mannerheims barnskyddsförbund, och handlar om Islands ekonomiska kollaps hösten 2008.
Tre banker gick bankrutt. Hela den isländska staten följde med lavaströmmen. En gigantisk spekulationsbubbla hade spruckit och hushåll och företag fick sin ekonomi totalkraschad.
Nu gällde det för Island att välja rätt väg ur haveriet. Mirjam Kalland hänvisar till professor Stefán Ólafsson som kommit fram till att Island gjorde rätt val och satsade på välfärdspolitik i stället för åtstramningar.
Bankerna förstatligades. Arbetslöshetsersättningen ökades och utbetalningstiden förlängdes. Arbetslösa erbjöds utbildning och statliga grundpensioner höjdes.
Statens huvudmål mitt under brinnande kris var att stimulera sysselsättningen, aktivera arbetssökande och upprätthålla konsumtionen och på så sätt motverka utslagning. Låginkomsttagare fick stöd, skulder avskrevs och räntor subventionerades. De mest pressade hushållen fick lättnader medan höginkomsttagarna fick höjda skatter.
Det rådgivande organet Välfärdsvakten bildades med syftet att analysera följden av krisen på familje- och individnivå och ge förslag till förändringar, till exempel att ge mera resurser för service till barn och unga i stället för att skära ner.
Tilläggsresurser av resurser som alltså inte fanns, Island var ju på ruinens brant, förtydligar Mirjam Kalland.
Den isländska ekonomin fortsatte neråt 2009 och 2010 men i början av 2011 började den växa. Mätningar visar att barn och unga mår bättre i dag än när krisen började 2008.
Quo vadis, Åland och Mariehamn?
