Det här har varit en märklig sommar. Jag har knappt varit på Åland, knappt träffat några hemvändande vänner och knappt synts alls i Nya Ålands spalter. Istället har jag flängt runt mellan Göteborg, Grönland och London och Mariehamn. Min främsta reflektion från dessa flängiga månader är att jag nog aldrig tidigare haft en period i mitt liv där jag gråtit så mycket. De tårarna har inte kommit ur varken hemlängtan, sorg eller lökhackning. Nej, jag har varit på dubbla bröllop. För två av mina älskade syskon dessutom.

Sommarens första bröllop var min syster Signes. Det var ett idylliskt sommarbröllop på Åland. Visst behövde jag ett par gånger förklara hur jag riktigt försörjer mig och vad jag egentligen gör med mitt liv, men allra mest var det otroligt vackert, roligt och kärleksfullt. Jag har aldrig varit någon religiös person, men när kyrkorgeln började spela ”Visa vid vindens ängar” som inmarschlåt kom tårarna som på beställning. Kanske börjar jag bli blödig, eller så var det bara otroligt vackert. På den efterföljande festen gräts det självklart mer men firades också. Jag, som inte har en cell med taktkänsla i kroppen, dansade till och med vals. När alla andra gått hem var vi ett stadigt gäng tappra festare som började promenera mot Lilla holmen för ett nattligt dopp. Dit kom vi aldrig, utan färden slutade istället vid Drakens nattlucka. Precis som alla andra fullbordade festkvällar i Mariehamn.

Efter en dryg månads bröllopspaus var det dags igen. Den här gången var det min äldsta bror Frans tur, och den här gången var det London som gällde. En vacker ceremoni med icke-religiös präst och kampsånger sjungna i stämmor (som jag självklart fällde några tårar till) byttes av med en fest full av otroligt sociala britter och ålänningar vars sociala kunskaper ökade exponentiellt under kvällen. Framåt småtimmarna hade darret i knäna efter ett hållet tal på engelska lagt sig och jag hade fått i mig fler gratisöl än vad som kanske var nödvändigt. Jag var på gott humör när en vänlig brittisk man kom fram och berättade att de gick runt och filmade olika människor på festens bästa tips inför äktenskapet. Mot bättre vetande tackade jag, min bror Hugo och hans fästmö Agnes ja. Ansvarsfulla småbarnsföräldrar som de är gav Hugo och Agnes sina tips lugnt och sakligt. Jag minns inte exakt vad jag sade när det väl var min tur, men det blev en lång, osammanhängande ramsa om hur de ska ”njuta lika mycket av livet som vi gjort på ert otroliga bröllop”. Det hela avslutades med en kärnfull IFK Mariehamn-ramsa. Jag har inte sett filmen ännu, men jag misstänker att den kommer hemsöka mig under lång tid framöver.

TEXT:

Ivar Jansson

ivar.jansson@nyan.ax

Mer läsning

Brudpar bestämmer själva om överlämning vid vigseln

En ny sorts triatlon

Mitt sommarlov