SÖK
MENY
Därför hamstrar jag gitarrer
Vänsterfolk har det alltid varit gott om på Nya Ålands redaktion.
Det handlar inte om politiska ideologier utan om vilken hand man helst använder. I min skrivbordslänga sitter tre vänsterredaktörer i rad – jag, Nina Fellman och Annika Orre.
Vänsterhäntheten gör ingen praktisk skillnad här. När jag skriver på datorns tangentbord med den vanliga QWERTY-layouten verkar det som om majoriteten av knapptrycken görs med vänster hand.
Vänsterhänta tennisspelare har en fördel. Minst nio gånger av tio möter de spelare som är vana med högerhänta motståndare.
Men varje gång jag fick en tennis- eller badmintonracket i min hand när jag växte upp låtsades jag att det var en elgitarr. Mina första riktiga gitarrer var högermodeller. Jag vände dem uppochner och bytte strängar så att den grövsta strängen hamnade där den tunnaste borde vara. Det var inte snyggt men det fungerade.
Efter fem år samlade jag ihop pengar till min första riktiga vänsterhänta gitarr, en Fender Stratocaster. Helst skulle jag ha köpt en vit Gibson Les Paul som den som Steve Jones i Sex Pistols hade. Men utbudet fanns inte på den tiden.
Och som jag köpte och sålde när jag blev äldre. Om jag såg att någon sålde en vänster-Explorer eller vänster-SG ville jag ha den fast jag inte behövde den. För kanske skulle chansen aldrig komma igen. Och när jag sålde gitarren vidare var det alltid en förlustaffär. Ofta gjorde jag det för att finansiera nästa gitarrköp. Vänstermarknaden är en värld för sig. Om jag beställer en ny vänstergitarr kostar den ofta runt tio procent mer än en högergitarr. Om jag sedan går tillbaka till gitarrhandlaren och vill sälja samma gitarr kan han säga ”nja, vänstergitarrer är svårsålda” och ge mig ett skambud.
Därför har jag svårt att göra mig av med instrument, till och med dom som samlar damm.
För något år sen fick jag ett ryck och köpte flera fina gitarrer som jag hittade på nätet. Dom är väldigt vackra, med färger som lake placid blue, surf green, gold top och Cadillac green. Jag ser dem som konstverk som inte nödvändigtvis måste spelas varje dag eller vecka.
Varför måste du ha en gitarr till, är en motiverad fråga.
Mitt bästa svar är det här:
När jag växte upp läste jag om all världens rockartister i engelska musiktidningar. Det var hemma hos-besök på herrgårdar utanför London eller lyxbostäder i Los Angeles, med swimmingpool, solbrända blondiner, guldskivor och alla tillbehör. Men det som jag fastnade för var alltid bilderna från musikrummen där tiotals gitarrer stod uppradade. Vad fantastiskt att ha tillgång till alla sina favoritinstrument, tänkte jag. Så skulle jag vilja ha det.
Och nu har jag det så.
Den där vita Gibson Les Paulen som jag drömde om köpte jag redan 1989. Och sålde 1995.
