SÖK
MENY
Den bistra verkligheten
Ni träffade honom i lördagens tidning, min strömmingsfiskare. Det var första gången för mig också, men jag visste ju att han fanns.
Varje gång skylten ”Färsk strömming” har kommit upp i vår – skylten finns vid vägskälet till fiskehamnen – så har jag eller maken passat på. Det är möjligt att vi just den här våren har ätit mer strömming än om tillgången hade varit som förr i världen. Nu är ju strömming en bristvara, så nu äter vi så fort det finns att stjärt att tillgå.
Stekt strömming i ättikslag är gott. Och det enda man behöver till är kokt potatis eller rostat rågbröd. I ättikslag hamnar den del av strömmingen som vi inte äter upp med en gång.
Ett kilo brukar vi köpa per gång. Första gången åt vi upp allt som förrätt, men då var vi tre som delade på bytet, och vi åt strömmingen som den var, knaperstekt i smör utan några som helst tillbehör.
Gott har det varit, men nu börjar det visst vara slut på det trevliga. I lördags fanns det ingen strömming. Däremot lax. Lokal, vild lax. I brist på bröd … Men strömmingsfiskaren Peter har nu svart på vitt i tidningen lovat förse tanterna med strömming. Så jag ser fram emot hösten, ifall det inte blir förr. Högsommar brukar inte vara bra strömmingstid, om jag minns rätt.
Men tänk att det kan gå så. Att det här mitt ute i havet inte går att få tag på fisk när man vill.
En bidragande orsak är väl att den är dödligt giftig och inte får exporteras till andra EU-länder. Det drar antagligen ner på intresset för fisket.
Men vi här tål farligheterna hur bra som helst, vi litet äldre som ändå skall dö. Så varför finns det inte fisk? Det vill säga strömming.
Förr behövde man aldrig sitta rådlös när det gällde att hitta på något enkelt och snabbt till middag. Helstekt strömming eller strömmingsflundror och potatismos gjort på djupfryst pulver. Det gick så snabbt så man knappt hann bli hungrig innan man stod på bordet.
Nu vågar åtminstone inte jag föreslå strömming som dagens rätt på sista sidan eller som delikat förrätt i Matrutan. Man kan ju inte veta på förhand var strömmingen går till, det vill säga om den överhuvudtaget finns och i så fall var.
Det är obeskrivligt förargligt.
Men kanske är det så det måste bli för att vi skall förstå vad vi har ställt till med. Och när vi väl har förstått det så kan vi ingenting göra.
Om det inte finns någon som vill dra upp strömmingen åt oss tanter så får vi vackert vara utan. Nu har Peter lovat hålla på till 65, men han säger inte hur lång tid det är dit. Hinner vi dö före det, eller borde man övertala honom att ta en lärling?
Hur skall detta sluta?
HARRIET TUOMINEN
