SÖK
MENY
Den flygande tårtan
Det finns traditioner och så finns det traditioner i traditionerna.
Till traditionerna i vår familj hör numera ett party kring trettondagen för vännerna. Och till traditionerna på partyt hör tårta till kaffet. Inte vilken tårta som helst utan en som vi har kallat Sans rival. Min mamma har bakat och gästerna har prisat.
Nu bakar hon inte längre, så det gällde att hitta en värdig ersättare. Maken hade i ungdomen ätit något som han tyckte påminde om Sans rivalen. Och som dessutom hade ett värdigt namn: Ellen Svinhufvuds tårta. Den bakas fortfarande av ett konditori i Helsingfors, alltså tog maken flyget dit för avhämta den på förhand bokade tårtan.
Samma dag skrev vi i Nyan om saker som hade stoppats i säkerhetskontrollen på flygfältet. Det framgick också att tårtor inte alltid klarar kontrollen. Så saken kontrollerades med luftfartsverket.
– Inga tårtor i handbagaget, löd det mycket entydiga svaret.
Tårtan skulle alltså checkas in som bagage. Och vad skulle då komma ut? Men alltnog, den packades i lager av luftbubbleplast och annat stötdämpande och försågs med fragile-lappar och allt som bara tänkas kunde.
Men maken tog i alla fall tårtan med till säkerhetskontrollen på flygfältet i Helsingfors (där folk kroppsvisiteras inför öppen ridå) och bad om ett utlåtande. Jag förmodar att han inte informerade om att cheferna högre upp redan hade sagt nej.
Problemet med tårtor är fyllningen. Är den blöt så kan den vara flytande sprängmedel och får inte tas in i kabinen. I bagageutrymmet däremot går det bra att spränga. Personligen vill jag ogärna ha tårta med sprängmedelsfyllning, men det finns ju litet olika sorter av oss.
Där stod alltså maken med vår tårta. Och när jag mötte honom vid flyget sent samma kväll kom markvärdinnan bärande på tårtpaketet, som under resan hade tagits om hand av flygvärdinnan ombord, som i sin tur hade fått den överlämnad till sig av markvärdinnan i Helsingfors.
Jag fick så småningom en förklaring. Maken hade visat kvittot från konditoriet och frågat och vakterna verkligen trodde att en tårta med det priset innehöll vatten. Det trodde de inte. Han frågade också om någon av dem hade varit beredd att lägga ut så mycket för en tårta. De skakade på huvudet.
– Inte jag heller. Men min fru, sade maken.
Och vakterna förstod honom.
Men nästa år, om vi lever, hoppas jag konditoriet har ordnat med en lokal åländsk filial. För vem garanterar att inte historieforskarna mitt i allt terroriststämplar presidentfrun som har gett namn åt tårtan och då lär det inte gå att få henne ombord ens som bagage.
