SÖK
MENY
Den som inte cyklar har gått för långt
Allt cyklar. Det glids över höstlöv, det plaskar i lerpölar, det svepes över glatta isar – nu är det bara att konstatera:
Mariehamn har blivit en cykelstad.
Detta påstående kan bevisas av följande:
Kvart i nio varje vardag sveper ett stort antal cyklister tvärs över gator och torg. Ofta försedda med hjälmar, reflexvästar och lysande lyktor.
Fort går det. Men det finns inga andra som kommer upp i samma hastigheter som de som har tomma barnstolar där bak. Antagligen är ett eller flera barn just lämnat på dagis och föräldern, alltså han/hon/hen är på väg på jobb.
Kvart över fem är samma eskader på väg mot andra hållet.
Man kan cykla i kostym. Det finns till och med designer som jobbat på detta, snyggt och smidigt och icke svett-framkallande.
Man kan räkna cyklar en vanlig vardag utanför Nya Ålands tidningshus i Dalbo: 11.
Man kan sitta en sommardag på Bussplan i Mariehamn och skåda år norr och söder, åt öst och åt väst. Det kommer cyklister från alla väderstreck. Det är cyklister på väg åt alla håll. Och undan går det.
Inga Heller vet av egen erfarenhet att vid 17 km i timmen kör man ifrån flugorna. Detta gäller Norden.
I varmare europeiska länder bör hastigheten ökas till så där 20 till 22 km i timmen.
Mariehamn som cykelstad då?
Cykelvägarna är helt ok, anser Inga Heller. Ska man ut på längre turer på landet ska man spana efter vita skyltar med gröna tandemcyklister – det verkar inte så många förstå.
Så då är det väl bara att ropa halleluja då? Vi sparar bensin, vi tränar upp benmusklerna.
Det finns ett par bekymmer.
Ingenstans lever man så farligt som bland snabba cyklister i städer. Så här på hösten behöver vi faktiskt inte köra undan flugorna. Farligheten ligger i att många kör i kapp och svischar förbi helt ljudlöst. I de verkligt stora cykelstäderna Köpenhamn och Malmö är cykelkrockar inte ovanliga och man kan skadas riktigt illa. Värre än man tror.
Man kan plinga. Det leder till att folk hajar till ser sig om, vimsar hit och dit.
Man kan säga. ”Hej hej, jag kör om till höger.” (Så säger de i Danmark, men på danska förstås.) Och Inga Heller har till och med varit med om att få till svar ”Tack, för att du utannonserar dig!” Men på danska, förstås.
Rösten är lättare att lokalisera. Rösten gör det lättare att koncentrera sig på var på cykelvägen man själv ska ligga. Rösten låter trevligare än plinget.
Det finns ett bekymmer till: Hundar i långa koppel. Gulliga morgonnödiga lurviga saker som i vilken sekund som helst kan orsaka halshuggning eller åtminstone ikullkörning av cyklister.
Så: Prata med varandra. Säg var du är. Dra ner farten. Dra in hunden.
Allting cyklar.
Och kolla in på Youtube: ”Motherfucking Bike”.
