DELA

Det här med dialekter

Oftast är jag glad, men ibland är jag ledsen. Och det märks nog inte. Jag har hört att jag brukar ha mina känslor utanpå kroppen – men samtidigt har jag en dialekt som effektivt döljer detsamma. Det är svårt att vara en nedstämd värmlänning.

Liksom göteborgarna och, framför allt, norrmännen smetas vi på någon sorts glad och lite godtrogen aura. Det är Bengt Alsterlind och Hajk, Smala Sussie och Färjestad, Sven Ingvars och Leende Guldbruna Ögon. Det tänkte jag på häromkvällen när jag beställde mat. Jag kände mig inte direkt på topp, men när personen som tog beställningen frågade vart jag kom ifrån drog jag på ett leende bredare än Vänern och utbrast ”Ja ä från Värmland.”

I de sociala mediernas tidevarv tror jag, och det är min högst personliga uppfattning, att det går att läsa av hur människor mår sett till antal poster och vad de sedan handlar om. Många inlägg om eller bilder på mat, shopping och dylika lättsamma ämnen kan tyda på någon sorts fasad.
Jag har kommit på mig själv med att nästan enbart ta upp lätta ämnen i den här spalten och undrar vad det egentligen innebär. Kanske borde jag bli allvarligare. Sluta skriva om trasiga blixtlås och i stället behandla ämnen som ränteläget och inbördeskriget i Syrien. Men sett till hur lite bilder jag har på mat på min Facebook så mår jag nog ganska gôtt ändå och jag uppfattas hellre som gladare än vad jag egentligen är än tvärtom.

Glädje smittar av sig. Det har nog alla märkt när de kliver på bussen på morgonen. En glad chaufför kan göra hela dagen för en, medan en butter kan sabba densamma. Jag sprider hellre glädje än bitterhet.
Samtidigt kan jag inte förbise nackdelarna med att uppfattas som konstant lycklig. En överdrivet glad människa är svår att ta på allvar och kan verka lite platt. Jag kanske rentav framstår som en kille som väljer Solsidan framför The Wire och hellre lyssnar på Avicii än The Smiths.

När jag tänker efter är jag nog ändå ganska nöjd med min dialekt. Den sticker ut, muntrar upp, och jag kan skoja lite om den.

Så här kommer en liten ordlista på dialektala värmländska uttryck:
n Tôligt = Tråkigt. Det hörs nästan på ordet vad det betyder. Tôligt kan väl knappast vara något bra.
n Feschlig = Att fega. Man kan vara lite feschlig med mat, exempelvis.
n Tôle = Att bara babbla på om allt möjligt. Man kan tycka att någon tôler för mycket.
n Glingt = Halt. När det ligger is på gatan är det glingt.