SÖK
MENY
Det spratt i både folk och fä
De vita mössorna var lätträknade både vid valborgsbrasan vid Notudden och på Torggatans första maj-firande. Om det beror på en sociokulturell kontext som säger att man är extremt snobbig om man går med studentmössa på Åland som någon påstod eller något annat har jag ingen aning om.
För en som tillbringat de allra flesta 1 maj-helgerna i en eller annan studiestad kändes det bara lite, ja, annorlunda.
Inte alls sämre, bara annorlunda. Både valborgsmässoafton och 1 maj bjöd på trivsamheter och festkänsla med glada vårklädda öbor, skumpa, grillade korvar, ballonger och allsång. Alla talen till alla oss lönearbetare kändes rentav lite nytt, eftersom jag sällan lyckats mig masa mig från sillisen eller 1 maj-brunchen i tid för att hinna lyssna till de mestadels finska talen i min förra hemstad.
Nytt för en österbottning var förstås också brasan som jag förknippar mycket starkt med en tidigare helg, nämligen påsk. Men visst är det på många sätt logiskt att bränna också när snön förhoppningsvis smultit och man kan slänga allsköns extra bråte i elden. Eller hur den nu tänkte som kom på att en brasa är perfekt att kröna aprils sista dag med.
Att eldar fascinerar oss människor vittnar uppslutningen om, både vid påsk och valborg. Det behövs liksom inget annat program än den där elden och möjligtvis en grill för den som inte orkar vänta ut glöden. Att årets valborg bjöd på en fantastisk naturupplevelse med regn och sol samtidigt och en dubbelregnbåge av sällan skådat slag var extra bonus.
Också på 1 maj tänkte vädergudarna att nu må det väl vara dags att ge de där uthålliga nordborna lite hopp för att förhindra att den åländska psykvården ska belastas ännu mer. Även om jag hör till dem som inte ännu lagt undan vinterjackan var det faktiskt i ett skede läge att knäppa upp den.
Det kanske allra roligaste – och absolut nyaste – inslaget i min första valborgshelg på fredens öar var ändå kosläppet i Bolstaholm. När de vita kreaturen tog glädjeskutt och utgöt vårbrölanden så det stod härliga till kände jag något spritta till långt inne i den vinterbleka och genomfrysta kroppen.
Helt säker kan man ju inte vara men jag tror det var våren och hoppet, det där som spratt.
Och för mig är det just det som den här helgen symboliserar om det så är med vita mössor eller skuttande kor. Att det faktiskt blev en vår också i år, att livet återvänder runt omkring oss och att det ligger en sommar framför oss då allt är liksom mycket lättare och gladare.
Visst, arbetarnas egen dag, brandtal om hur samhället ska se ut och solidaritet kring ärtsoppskastrullen är också hyvens. Att arbetarrörelsen valde just det mest hoppingivande månadsskiftet av alla på året som högtidsdag var nog ändå ingen slump då i slutet av 1800-talet.
Det är förstås mycket lättare att ta till sig budskapet en dag när hoppet och glädjen spritter i både kor och människor.
