SÖK
MENY
Efter sommarens kravaller
Medan jag funderar på hur den sista (ta i trä) studentterminen fram till jul ska budgeteras och paketeras flyttas den offentliga uppmärksamheten från Turkiet. Den turkiska myndigheten för studiestöd har haft en klausul om att den som lyfter studiestöd inte får protestera offentligt (och inte över huvud taget tala eller handla politiskt) sedan början av 2000-talet. Jag vill låna så lite som möjligt och funderar på vilka jobb jag ska fixa i vinter. De som blev tårgasbeskjutna och halvt ihjälslagna i Geziparken vet inte om studiestödsmyndigheten kommer att försöka leta rätt på vilka som var där och strypa betalningarna och vräka dem från studentbostäderna.
Protestmarscherna och ockupationerna har ebbat ut i Turkiet, även om de fortfarande flammar upp då och då. Under examensceremonierna på Mellanösterns tekniska universitet i Ankara visades banderoller och skanderades slagord. Nu återstår många frågetecken om vilka de många konsekvenserna blir efter sommarens protestaktioner. I det lilla börjar den kalla repressionens slask rinna in i demonstranternas vardag. Studiestödsmyndigheten valde att understryka just paragrafen om politiska protester när årets meddelanden om lån och bostadsansökningar kom. Kommer myndigheten verkligen att göra verklighet av det outtalade hotet, eller är det bara en varning från tjänstemän på myndigheten som vill visa sin lojalitet mot premiärminister Erdogan, och därmed ligga bättre till i karriärskampen om statliga toppjobb? Kommer gripna demonstranter att dömas för något i stil med våldsamt upplopp eller kommer de drakoniska paragraferna om landsförräderi och oturkiskhet att leda till långa fängelsestraff? Det går inte att veta, för sådant avgörs i den sortens protokollfria sammanträdesrum där de som anser sig ha ansvar för samhället slipper tänka på kreti och pleti.
Jag tittar på mina semesterbilder och minns hur jag njöt av känslan av att ingenting var avgjort i Turkiet, att landet kändes som en virvel av svåra val inför framtiden. Jag ser kanske tydligare nu hur de jag träffade, alla delar av den urbana högutbildade medelklass som visade sina politiska kort under sommaren, lite besvärat rynkade på pannan inför min entusiasm och vilja att veta mera om den bysantinska politiska terrängen. Det var det här det blev av alla sena diskussioner och alla insatta, engagerade och intensiva människor.
Hur många av oss skulle tycka det vore bäst om demonstranter och ockupanter slängdes i finkan utan dyra rättegångar? Fler än vi tror. I Turkiet dör drömmar varje dag.
