SÖK
MENY
En bonde–flera fruar? Tjaa, varför inte…
Jag tror att Centern i Sverige äntligen förstått att man alltför länge struntat i sina bönder, partiets rötter! Ju mer urbant partiet blivit desto mer har det glesnat i leden. Nu är det kris och då tar man till vilka halmstrån som helst för att pigga upp sig. Månggifte till exempel, kan det vara ett begärligt halmstrå för svenska bönder?
Det är så man blir mållös. Men ändå …
Nästa omgång av den populära tv-serien ”Bonde söker fruar”, kan tänkas slå tittarrekord. För visst var det alla ensamma bönder Sveriges centerpolitiker tänkte på när förslaget om månggifte poppade upp i idéprogrammet? Det måste vara tv-serien som påmint partiet om att det faktiskt finns några bönder kvar i landet.
Dagens bonde, i Sverige som på Åland, skulle helt klart behöva mer oavlönad arbetskraft på gården. Jag säger bara ladugårdsavbytare. Ett i det närmaste ”utmönstrat” släkte, för att använda jordbruksbyråkratvokabulär.
De mäktiga politikerna, de som anser sig veta det här med jordbrukets utveckling bäst, ser i andanom STORA gårdar med hundratals kor, ekologiska förstås, som sköts av anställda proffsdjurskötare. Då behövs inga avbytare och bonden själv är vd, sitter på kontoret, planerar, byråkratiserar och håvar in pengar.
Jag som är en gammal utsliten bonnkärring tror inte på det här förstås. Jag tycker till exempel att tusen flera mjölkkor på Åland är orealistiskt. Av väldigt många olika skäl. Jag tror visst att några större mjölkgårdar kan fungera bra i vårt lilla landskap, men det förutsätter att bonden med familj (fru, barn, far- och morföräldrar) jobbar stenhårt med ett brinnande intresse för djuren och för gården. Det förutsätter också att inte utgifterna stiger mer än inkomsterna, som nu är fallet.
Allra mest tror jag på mångfald, att låta alla blommor blomma. Smått och stort, mjölkkor, får, köttdjur, hästar, getter, grönsaker, spannmål, frukt. Vi är faktiskt bra på allt det här redan, så varför stänga dörrar?
I USA vill politikerna ge mera stöd till småskaligt jordbruk. Man börjar äntligen se att störst inte är bäst, se det osunda i industrialiserade storjordbruk, hur det förstör miljön och människors hälsa genom genmanipulering, tillväxthormoner och antibiotika i djuruppfödningen.
Men visst vore det praktiskt med flera fruar (gubbar) som kunde avbyta varandra i ladugården, i köket, på kontoret, i traktorn och kanske på flera ställen … Det är jättejobbigt att hinna och orka med allt om man är ensam även på en mindre gård. Att avlöna anställda om det knappt räcker till lön åt bonden själv är knepigt .
Nu säger säkert vår energiske näringsminister ”lägg ner, sälj eller arrendera ut åt någon som vill ha mera”. Men jag tror man kan lyckas också i småskalighet. Jag tror på driftiga bönder som känner sina kor, som kan sina jordar, som sköter sin skog, som kan skruva, plåstra och plugga, som lever sitt dagliga knog. En livsstil, en passion, på gott och ont, tror jag på.
Månggifte däremot, nej, men en såpopera kan nog svenska (C) få till.
