SÖK
MENY
Anders Fellman i spalten: En dialektal kappvändare
Något som har fascinerat mig under tiden som jag har studerat i Sverige är det här med dialekter. Innan jag flyttade till andra sidan sjön trodde jag aldrig att jag skulle så pass lätt glida in i en rikssvensk standarddialekt. Men tydligen var det lika givet som att himlen är blå. Jag tror att det tog ungefär en månad så började den åländska melodin slipas ned. Däremot satt de dialektala orden och uttrycken kvar lite längre. Men allt eftersom fick jag ge upp med att försöka bli förstådd med orden och uttrycken som till exempel stöpsel, byka och ”iss int nåjsa”.
Efter att ha pendlat mellan Sverige och Åland de två senaste åren har jag märkt att dialekten har blivit flexiblare på att anpassa sig beroende på vilken miljö man befinner sig i. Det är tacksamt då man i början fick höra av sina barndomsvänner att man kunde låta som en ”svenne” ibland. Men det sägs förstås med glimten i ögat.
Däremot blir det en himla röra när man umgås i ett sällskap med helt olika dialekter. När jag är hemma på Åland och befinner mig till exempel på någon förfest och det råkar finnas både ålänningar, fastlänningar och svenskar, då skiftar dialekten hejvilt mellan meningarna. Det är som att språkörat får kortslutning och försöker göra ett tappert men oftast misslyckat försök att bestämma sig på vilken väg den ska ta.
För att inte tala om när man åker ut på uppdrag för Nyan och hamnar ute någonstans i en liten by och får prata med en äkta ”olänning”. Då får jag ofta akta för den hårfina gränsen då det riskerar att övergå till en löjlig överdrift. Väldigt få i min ålder pratar som den fiktiva figuren Edgar Ström.
Förmågan att anpassa sig efter gruppen är en naturlig del av människosläktets arv. ”konvergent ackommodation”, som det så fint heter, uppstår då man undermedvetet skapar en social samhörighet till gruppen genom att ändra talet. Tanken med denna funktion är tydligen att minimera risken för att sticka ut. Men jag hävdar att man sticker ut onödigt mycket när man sitter och försöker ha ett normalt samtal medans hjärnan konstant har svårt att bestämma sig mellan åländska, finlandssvenska och rikssvenska.
En positiv aspekt är att när man väl är på en plats en längre tid och med en enhetlig dialekt slipper man använda onödig tankekraft åt att hela tiden försöka göra sig förstådd, då hjärnan gör det automatiskt åt en. Men då är förutsättningen förstås att majoriteten av människorna har liknande dialekter, vilket inte alltid är fallet när man vistas på universitetscampus med folk från hela Sverige.
Man kanske bara får acceptera att man är en dialektal kappvändare.
