SÖK
MENY
En ny sorts triatlon
Ett av sommarens äventyr gjordes med kajak i Sottunga och Kökars skärgård. Målet var Örlandet, eller som Kökarsbon i sällskapet kallar ön: Öland. En sandö med en vackert formad lagun och långa vackra stränder med runda små stenar. Örlandet ligger lite avsides, för att uttrycka det milt. Öster om Kyrkogårdsö är en del av öarna skyddade och här fanns varken många fritidsbåtar, stugor eller människor. Det var fyra paddlare, fåglarna, fiskarna, en orm och havet. Mycket vackert, väldigt fridfullt (okej, bortsett från ormen!) – även om havet var lite väl upproriskt när vi skulle göra returen.
Att paddla i okända vatten ställer krav på navigeringen, speciellt när det råder landstigningsförbud på vissa holmar. Nu hade jag tack och lov inte ansvar för navigeringen, men jag följde med så gott jag kunde – och det var så roligt!
Jag har orienterat i 35 år, det gör mig inte på något vis en fulländad orienterare, men i skogen har jag ändå en viss känsla för åt vilket håll jag ska fortsätta och en förväntan över hur naturen ska visa sig bakom backkrönet. Till havs är det annorlunda. Vidderna är stora, avstånden svåra att bedöma och det är svårt att urskilja vad som är vad: är det en liten holme framför en stor landmassa eller sitter alltihop? Hur ska kartan, eller ja, sjökortet, riktigt tydas?
När vi väl angjort vår sluthamn och kajaken var på biltaket fick jag möjlighet att sammanfatta vår tredagarstur för mig själv. Att övervinna vågorna, blåsten och regnet kändes som en seger. Att få paddla över öppet, plittplatt hav i ljummen kvällssol var en upplevelse att noggrant memorera för mer bistra dagar. Mest genuin glädje gav ändå upplevelsen att få testa en ny sorts orientering!
Det gav mig en idé. Tänk om man kunde uppfinna en ny sorts triatlon? Ett triatlon som förenas med orientering? Tänk om man skulle börja med en orientering till havs med kajak? Fortsätta med en cykelorientering för att sedan avsluta med traditionell fotorientering?
Att paddla är långsamt, men det behöver inte betyda att det inte kan bli utmanande orientering. Det gäller bara att hitta rätt miljö och kontrollpunkter. Cykelorientering går i högt tempo och där är vägvalen avgörande. Vinner man mer på att ta en lång omväg på en väg än att ta den kortare, långsammare stigen? Fotorientering kan göras i nästan all typ av terräng. Kanske man vill ha en snabb och intensiv medeldistans med många kontroller i detaljrik terräng? Eller en mer uthållighetskrävande långdistansorientering? Eller kanske en sprint i stadsmiljö där det krävs en kombination av snabba ben och en alert hjärna som snabbt kan se rätt vägval?
Det finns så många möjligheter till en utslagsgivande utmaning! Någon annan som ser potentialen?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
