SÖK
MENY
En spalt utan bestämda åsikter
Annika Orre som aldrig har dolt vad hon tycker säger att journalister aldrig får bli rädda. Rädda för att följa den moraliska kompassen och våga ta ställning för det som vi tycker är rätt, om det sen handlar om kärnkraft eller samkönade äktenskap.
Hon har skrivit om sånt i den här spalten. Den är inte ett forum för tidningens officiella linje men genom sin placering intill ledaren kan den ha stor genomslagskraft. Om skribenten så vill.
Kalla mig feg om ni vill men själv drar jag mig i det längsta för att ta ställning för eller mot i det offentliga.
Det betyder inte att jag inte har en åsikt om samkönade äktenskap, eller kommunsammanslagningar, eller hur hårt rattfyllerister ska straffas. Men om jag skriver den rakt ut har jag offentligt valt sida. Förr eller senare ska jag intervjua någon om kommunsammanslagningar, samkönade äktenskap eller rattfyllodomar. Kanske denna någon har en helt annan åsikt, fäller ut taggarna och misstänker att jag inte lyssnar på argument för att jag redan bestämt mig.
Det behövs så litet.
Några klick på Facebook, till exempel. Jag har massor med facebookvänner. Släktingar. Gamla studiekamrater. Journalister. Musiker. Och politiker.
Men facebookvänskap betyder inte att man umgås privat. En del av vännerna skulle jag inte ens känna igen om vi möttes på stan. Så jag väger mina inlägg på guldvåg. För vilken roll jag än har där så är jag journalist. En enda gång har jag skrivit ett inlägg som jag ångrat. Aldrig mer.
För ett tag sen fick jag veta att jag blivit medlem i en facebookgrupp som tog ställning i ett hett ämne. En bekant hade lagt in mig utan att fråga. Jag lämnade den gruppen så fort jag bara kunde. Inte för att jag tyckte annorlunda utan för att det vore omöjligt för en journalist som är med i gruppen att skriva en nyhetsartikel om frågan.
Okej, att tyckandet tagit steget in på nyhetssidorna är bra.
Nej, stryk ”tyckande”, säg ”fördjupning” i stället. Kanske en analys där en kunnig journalist eller opinionsbildare förklarar varför ett företag eller ett fullmäktige fattat ett viktigt beslut och varför det är utmärkt eller katastrofalt.
Men då är det bäst om någon annan skriver själva nyheten. Om journalisten först skriver om beslutet och sen sågar eller hyllar det i en sidospalt – hur ska läsaren då kunna lita på att journalisten är opartisk?
Sånt tänker vi på redaktionen om. Hela tiden.
I dag började det med att en kollega gjorde ett facebookinlägg om en namninsamling för samkönade äktenskap. När det blev diskussion om det undrade kollegan varför det vore okej att skriva att man stöder samkönade äktenskap i den här spalten men inte på facebook.
Föga förvånande hade jag inget rakt svar. Diskussionen fortsätter.
