SÖK
MENY
En stilla dag i hemmet
Vi är hemma i dag, min Lillbatting och jag. Hostan och snuvan blev för svår för att mamman med hedern i behåll skulle kunna skicka ungen till dagis.
Varje förälder i mitt universum balanserar ibland på den gränsen. Man har en gnagande känsla av att barnet egentligen skulle må bäst av en lugn dag i soffan med varm saft, men jobbet, jobbet och mötena och det dåliga samvetet segrar, och så levererar man tillkämpat muntert ett barn med blanka ögon och rinnande näsa till en luttrad dagispersonal som ser på långt håll hur det är fatt.
Det har många gånger förvånat mig att personalen på dagis inte skickar hem barn oftare, men dom är väl för snälla för det. På sin höjd kan man få höra att ungen nog har varit lite trött i dag.
Jo jo.
Denna tudelning och ständiga slitning mellan barn och jobb. Det är inte så långt tillbaka som det var en självklarhet att en familj hade en försörjare och en hemmafru, åtminstone bland medel- och överklassen.
I jordbrukssamhället var jobbet hemmet, och barnen ständigt närvarande.
Jag vet inte om det är en överdrift, men månne inte föräldrar i dag sammanlagt tillbringar mindre tid än någonsin med sina barn, samtidigt som normen för hur man borde göra blivit strängare.
Det tror jag är en av de viktigaste orsakerna till att det till exempel är så svårt att rekrytera nya människor till politiken och till andra förtroendeuppdrag.
Förr fanns det män som hade tid, och som förväntades engagera sig, på vilka det inte ställdes så stora krav på engagemang i hemmet. Det fanns markservice.
Det finns det inte i dag, varken för män eller kvinnor. Det är heller inte riktigt som sig bör att ha hemhjälp, städhjälp eller liknande för att klara av något annat uppdrag.
Bredvid mig när jag skriver detta sitter en hostig liten pojke och räknar med fingarna för att öppna ett kassaskåp i det ypperliga dataspelet Fem myror är fler än fyra elefanter. Det borde väl inte vara tillåtet, men vi har det riktigt mysigt. Pojken är så där lagom sjuk, jag gör rätt för mig genom att jobba hemma och vi är helt stillsamt tillsammans.
Varför, varför tillåter vi inte varann och oss själva att göra det oftare?
Människor som slits mitt itu av sitt dåliga samvete gör ändå inte ett bra jobb. Eller?
