SÖK
MENY
En storson och livet är komplett
Hur taskig får man vara egentligen? När hyllningarna har haglat över gobbin och Tösabiten då bara måste väl några väl valda sägas om Storsonen. Fast efter påsken är Inga Heller och Storsonen inte så helt i fas. Sånt händer. Det löser sig, som Storsonen säger. När det är läge.
Alltså, en gång i tiden satt den lille trinde Storsonen på köksbänken där hemma och viftade med benen och yttrade följande ord som modern nogsamt antecknade och bevarade vid sitt hjärta för evinnerliga tider:
– Jag tycker om jordgubbssylt. Jag tycker om hallonsylt. Jag tycker om mamma.
Om klockan kunde stannat där. Om inte håret började växa på denna pojkspoling både på tår och fingrar och axlar! Om han undgått mopeder, dataspel, Roskildefestivaler och så kallade universitetsstudier.
Om han inte skaffat sig så många egna idéer om allt. Och speciellt – varför måste han hela tiden ha rätt i sina enerverande påståenden?
I påskas lät det som följer där hemma i köket. Han satt inte längre på köksbänken och viftade med benen. Nej, han stod rakt upp och ner med sina lurviga ben och rörde i sin böngryta och yttrade följande ord:
– Måste årets alla högtider i det här huset firas med likdelar i köket!
En lång föreläsning följde sedan om köttätandets inverkan på miljön. Den är inte liten, visade det sig. Antagligen är allt det där helt rätt och riktigt. Men lammstek på påskdagen och skinka på juldagen hör ju till vår generations matvanor. Ska vi alla stå och röra i böngrytor från och med nu?
– Äter du fortfarande sån där konstig mat, kan Inga Heller fråga sin Storson.
– Nej, lyder svaret. Jag äter helt vanlig mat. Det är ni köttätare som äter konstigt.
På besök i hans universitetsstad i vårt västra grannland bjuds det intressanta veganrätter från gatuköken. Nej, det är inte ovanligt med vegetarianer eller veganer i storstäder med många unga. De cyklar i horder från och till föreläsningar och äter snabbmat i form av kikärtsrullader, falafel, eller vad det nu heter. Gott är det, visade det sig.
Sanningen att säga var det just den mat Storsonen bjöd hela gänget på dagen före julafton som blev den högtidens kulinariska sensation förra året.
Alltså, en gång i tiden kom han till denna världen en solig februaridag, i ett gult förlossningsrum i Ålands centralsjukhus.Inga Heller har fortfarande inte fattat hur det gick till. En välskapt Storson, men utan hår på huvudet. Barnmorskorna sa att det kommer mera sen. De fick rätt. Han blev en yngling med svallande hårman som nog kunde rätta en och annan skolfröken som räknade fel på tavlan.
– När ska du klippa dig?
– Det löser sig. När det blir läge.
Numera kör han med tre millimeters snagg och liknar därmed hälften av den manliga befolkningen i den åldern.
– När ska du låta håret växa nångång?
– Det löser sig. När det blir läge.
Kiki Alberius-Forsman
