SÖK
MENY
En ungdomsgård med öl
Runt 1 400 personer protesterar mot stadsdirektörens förslag att sälja huset där föreningen Träffpunkt ungdom har drivit puben Bastun i ett halvt sekel.
Protestanterna är i alla myndiga åldrar, från gubbar som byggde om den tidigare bastun och bevittnade invigningen i februari 1974 till tonåringar som inte var födda när Hellacopters värmde upp Bastun med tre spelningar inför en turné 2006.
På sjuttiotalet fanns det förutfattade meningar om Bastun. Att det bara var kommunister där och… ja, det var väl den enda förutfattade meningen. Men den räckte till för att många skulle hålla sig borta. Då och då hälsade fulla raggare på med stjärnbaneret i högsta hugg. Stammisarna tog det med ro. Om raggarna räknade med att provocera någon blev de besvikna.
Det tog ett tag innan man vågade sig dit. Kanske var det 1979. Och Bastun var som natt och dag jämfört med andra lokala pubar. Åldersgränsen var cirka 15 år fast det såldes mellanöl. Bakom disken stod ofta folk i min ålder. När man varit där ett tag kunde man själv ställa sig där och sälja något att äta och dricka utan att någon reagerade.
Det var inte som en pub, det var som en ungdomsgård med öl och mycket levande musik. Det kändes som om jag hade hittat min flock efter att ha drivit omkring ensam på lördagsdanser på Breidablick eller Solbacka några år.
Ett generationsskifte var på gång.
Folkmusiker och proggare var på väg ut. Yngre förmågor med andra musikaliska visioner bokade band som spelade rakare rock. Det var några år efter den första punkvågen och utbudet avspeglade utvecklingen. Men det fanns fortfarande plats för gubbig blues och toleransnivån för det som inte var ens egen favoritgenre var hög.
Sen försvann många av oss åt olika håll. Studier i Stockholm, Uppsala, Åbo eller Helsingfors. När vi kom hem for vi till Bastun för det var där folket vi ville träffa fanns. I synnerhet på juldagen, när allting annat var stängt.
Så höll det på i ganska många år. Sen en dag kom man dit och kände inte igen någon i lokalen, och inga band var bokade den helgen eller någon annan heller. Det gick i vågor, beroende på vem som satt i styrelsen och hur ekonomin var. Jag tycker mig minnas några riktiga lågvattenår när det verkade som Bastun var en privat lokal där slackers i grungiga skogshuggarskjortor låg i soffor och spelade videospel och blev irriterade när utomstående tittade in.
Vid det laget tillhörde jag i vilket fall som helst inte Bastuns målgrupp. Samma sak gäller i dag.
En viss förståelse har jag för den som försynt undrar ”vad gör Träffpunkt ungdom egentligen”.
Rockoff är det inte. Mitt bästa svar är att föreningen erbjuder kulturarbetare i olika åldrar en scen som är föga glamorös men tillgänglig. Där ingen tycks räkna på hur mycket man behöver få in på biljettförsäljningen för att låta ett band pröva sina vingar. Det är värt mer än pengar.
