SÖK
MENY
Ett enfaldigt beslut
Man blir ju förbannad. Igen.
Jag satt häromdagen utanför Emmaus-butiken på Köpmansgatan, på den där bänken på kortsidan. Där finns en spalje av armeringsjärn, på vilken det klättrar någon växt jag inte vet namnet på.
År 1992, när det som då var Ålands fredsförening kom in i huset, var det som en stor ruvande klump bakom oss, där bara den lilla mjölkbutiken längst fram var användbar.
Hela huset andades en tung, jäst övergivenhet, som en tjock och deprimerad farbror med ryggen mot resten av mänskligheten. Där fanns hans övergivna drömmar och tomma hjärta, hans stora kropp som ingen ville ha, hans många möjligheter och skrymslen som ingen ville titta in i.
I dag är det ett hus med svikt i stegen, en åldring som dansar salsa och plirar med ögonen, som låtit sig väckas ur ett mentalt mörker genom alla de människor som strömmar genom hans artärer.
Jag tror att Mariehamns stad, när man väl förstått vad man gjort, inte kommer att kunna fatta att man med avsikt och övertygelse sålde och lät riva ett kulturhus som inrymmer allt det som växt fram av sig själv och som är så svårt att åstadkomma på beställning.
I det huset finns allt. Gamla som möter unga. Gammalt som blir nytt. Konst som möter publik. Kultur som möter konsument. Skapande och kreativitet som kan mätas i pengar. Gemenskap. Glädje. Utveckling. Integration.
De som kortsiktigt lät sig förblindas av förtjänstmöjligheter och det som på dumspråk kallas utveckling kommer att ångra sig något så gruvligt och skruva på sig och humma om omständigheterna och tidsandan, när man om tio år konstaterar hur det gick och om tjugo år med fasa i rösten frågar hur det var möjligt.
Det kommer att vara som med Socis, som människor fortfarande minns med en sådan sorg, inte av nostalgi utan för att så många fina, unika möjligheter gick förlorade.
Man kan alltid bygga nytt. Var som helst kan det bli den sortens utveckling. Man kan aldrig få tillbaka det som försvann, det som var risigt och halvdåligt och inbjudande för människor just därför att där fanns möjligheter, inte för att det var perfekt och färdigt.
Inom ett par år kommer det att stå två stumma huskroppar på Köpmansgatan 11. Det kommer att vara fina och funktionella hus, med lite tur till och med med någon butik i bottenplanet (fast som det ser ut nu, kanske inte).
De kommer att vara vända inåt och tysta. Ingen kommer att gå in på gården som inte har där att göra.
