SÖK
MENY
Ett fantastiskt elakt flabb
Jag måste erkänna att jag i regel inte är så förtjust i teater. Det är så… teatraliskt. Stora känslor blir stora gester, liksom, och så blir det så djupt och så där som när jag såg en pjäs på Dramaten en gång, och Börje Ahlstedt blev sur för att han var mitt i en svårmodig och någon hostade för mycket, och gick fram till scenkanten och läxade upp stackaren för att hon störde i skapandet.
Dessutom blir det ofta för långt, och om det ska vara paus i föreställningen så ska man trängas för att få kaffe och hålla på.
Därför var det en på alla sätt positiv upplevelse att se ”Mina vackra ögon” med Blaue Frau. Det var kort, under en timme. Det var smart och elakt. Det var roligt, och varje gång det hotade bli innerligt och teatraliskt bröt den av, gjorde något fult eller brast ut i sång om någon onämnbar kroppsdel.
Underbart svartsynt var det också på det där sättet som får en att förstå att vi är på väg käpprätt åt katastrofen, men man kan åtminstone skratta åt det och dra några fräckisar och vara ful i mun.
Nina Hemmingsson, på vars serier och dikter föreställningen baseras, är en gammal favorit. Hennes gestalter är alltid på väg åt fel håll, med sina stora, tomma uppspärrade ögon. De säger dumma saker och bär sig fult åt, och när de gör det blottar de varenda avgrund som döljer sig under det förväntade och normala.
Av någon anledning funderade jag ett par gånger under föreställningen på ett program som snurrade på tvn en gång när jag sprang på löpband, ”Real housewives of LA”. Jag vill utfärda en varning. Se det inte. Det är fula, ytliga, dumma människor som säger fula, ytliga och dumma saker om varann, super, och eggas vidare av ett produktionsteam och en programledare från undervärlden.
Allt som ”Mina vackra ögon” vänder sina undrande blickar emot möts i ”Real housewives of LA” av ett tuggummituggande, skönhetsopererat ”vadårå?”
Det finns underhållning, och det finns konst, och ibland är konsten en tråkigare version av underhållningen. Men ibland, åh ibland säger konsten sanningar som vi behöver höra så smart och så snyggt, och ibland är underhållning så dålig att man känner sig nedsmutsad av att någon kan tro att man är intresserad.
Missa inte Blaue Frau, om ni har läge.
