SÖK
MENY
Ett stycke gnäll om en lång resa
Nu ska jag norrut igen.
Den långa resan med båt och buss till min gamla hemstad tar cirka 14 timmar.
Efter ett antal turer med ms Isabella kan jag varenda vrå och varenda restaurang och varenda håglös heltäckningsmatta utantill. Jag är förmodligen den sämsta kund Viking Line kan tänka sig, för jag vill inget annat än att komma från punkt A till punkt B.
Jag står grinig vid sidan av dansgolvet och blänger på de humppande pensionärerna. Jag vill inte dricka, jag önskar att jag slapp äta, och det enda jag köper är en låda lakritspipor till min mamma, som är barnsligt förtjust i dem.
Det enda som kunde locka mig att spendera något vore en stol i en sittsalong med utsikt över vattnet.
Jag förstår att jag och kundgruppen kryssningströtta ålänningar inte är högt prioriterad – varför skulle vi vara det. Oss blir inget rederi framgångsrikt på. Men ändå, kunde det inte finnas ett litet, litet krypin där man bara kunde få sitta hyfsat bekvämt och sura och vila? Kunde man inte få tystnad, nykterhet och möjlighet att sträcka ut benen och domna bort de där fem timmarna man sitter av.
Och jo, jag vet att man kan ta en hytt. Men jag har lite cellskräck, och de där billiga hytterna under bildäck med sin arom av gammal fest och desinficeringsmedel lockar inte heller.
Sedan är det bussen. 7,5 timme från Åbo till Jakobstad, med en timmes paus på en öde bensinmack i Närpes. Det är bara att lida, jag vet, men om man får önskedrömma så skulle det vara värmereglaget. Av någon anledning tycks det omöjligt att sänka värmen, så från Åbo slott till Bennäs sitter man med en pust av het burkluft i ansiktet.
Jag önskar mig kyla och en filt. Kanske jag då kunde vrida kroppen så att rumpan fick plats innan sätet tar slut, om jag liksom bände ner nacken snett mot fönstret.
När bussen stannar på busstationen i Jakobstad 03.45 är jag ganska mör. Jag är klarvaken, men utmattad. När jag lägger mig hemma hos min syster (som alltid lägger en handduk och en Pätkis på sängen åt mig) susar det i skallen, och det tar nästan en timme innan kroppen låter sig övertygas om att den inte längre är på väg någonstans.
I de stora sammanhangen är detta en bagatell, självklart. Men lite gnäll har väl aldrig skadat.
Det som är om möjligt ännu värre är de sista timmarna av returresan. ms Isabella igen, i Långnäs kl 01.
Skjut mig.
